Listan har reviderats en hel massa gånger förr, men rakt ur den norrländska myllan klev idag denne femtiosexårige man in och petade ner alla sina antagonister från tronen på listan över trevligaste folk jag mött i mitt jobb.Han gav oss en hel dag. Från kanten av Torne älv och ekorrarna kring Laestadiuspörtet, till sitt gröna gamla barndomshus i den del av Pajala som i folkmun kallas Vittula. (Alldeles nedanför lekplatsen där Matti och Niila möttes första gången, om ni kan er populärmusikaliska historia.) Från sitt jaktlags styckning av nyskjuten älgko i Erkheikki, till vandringslederna över stormyren Vasikkajoki, där han imiterade lätet från en brunstig älgko, testade bärigheten hos myren som just frusit och alldeles precis svajande höll för tyngden, samt hittade bajs från okänt djur som åtminstone inte lyckats smälta lingon. Sen for vi och tände brasan i hans stuga alldeles vid älvkanten i Autio, där han bjöd på varmt kaffe och fyra sorters kakor och vi satt kvar och pratade och pratade ända tills solen gick ner och färgade älven kallt gröngul. Och jag tänker att såhär vill jag vara. Snäll, inbjudande, vänlig, intresserad. Klok. Vika undan från invanda fördomar och ta folk för vad folk är, var och en individ, utan ihopklumpning. Flytta hem. Leva i lugn och ro. Göra det som känns bäst, sluta upp med oro. Ja. Kanske ändå lite som jag redan gör. Typ.
De bästa porträtten får ni inte se, tyvärr, de är tingade åt tidningen som ska publicera dem i februari. Så ingen höst på bilderna alltså! sa redaktören. Att ingen höst får synas på utomhusbilder är en lite knivig nöt att knäcka i oktober i Pajala. Men. Det betyder iallafall att jag kan rata de allra första älvkantsbilderna och ge dem till er.
