I barackerna på andra sidan Kirunavägen bor flyktingarna. Dom är många. En efter en kommer dom gående till frukost i Folkets hus, många ensamma män, en hel del kvinnor, några barn. Alla har de överlevt Medelhavet, tänker jag. Hur många har förlorat sin hustru, sin man, sitt barn? Alla har de gått genom öppna och stängda, fientliga och vänliga gränser i Europa. Och så hamnade dom i Pajala. I gruvarbetarbaracker på ett industriområde mitt i en skogsomgärdad frusen by i Lappland. Det är inte krig här. Det är lugnt och tryggt och frost på nätterna. Men herregud vad dom måste längta hem. Jag sitter vid frukostbordet och tar bara upp mina vattenmelonbitar när inga flyktingar passerar. Jag skäms för att jag får hotellbuffé och inte dom. Jag bor i norrskensrummet. Malin bor i hjortronrummet. Vi råkade födas i rätt land.
