Den vita koltrasten, äntligen.

En kvällspromenadskompis fick jag, som gärna ville gå ut i skogen på solnedgångsäventyr och också han hoppades få en skymt av sällansedd albinokoltrast.
Vi gick genom glittrande björkfly, tystare och tystare ju närmre trastens domäner vi kom, och stod snart alldeles stilla på en liten kulle och spanade.
Jag tog upp mobilen och googlade fram koltrastläte på youtube.
Spelade för pojke.
Spelade för skog.
Plötsligt svarade den.
Alldeles ovanför oss.
En vit koltrast på en gren.
Knappt hann blicken fästas (och än mindre kamera höjas) innan den plötsligt tog fart och flög iväg med flaxande vingar och landade längre bort, i toppen av en tall, precis vid Kroksmosses strandkant.
Sen satt den där uppe i solen och sjöng vidare.
Kvällsserenad för Kroks.
Hurralyckliga gick vi hemåt igen, plockade fyra vitsippor vid vattentornet och träffade Anna-Lena och Cilla som passerade på sin kvällspromenad runt slingan.
Anna-Lena fick vitsippsbuketten och Bertil var lika glad som jämt när han får ge bort en bukett blommor och medan Cilla och Anna-Lena försvann mot Mulleplanshållet viskade han till mej “Vet du att hon är rektor på min skola?” och jag hade nästan inte hjärta att tala om för honom att så inte var fallet.

Anna-Lena hade varit en bra rektor.
Och ikväll har vi äntligen sett den vita koltrasten och fått en glittrande fin skogspromenad.