Skapa dans 2018, danstävling för unga hallänningar i Falkhallen i Falkenberg.

En sista tur innan båten får vintervila efter en säsong som sånär aldrig höll på att få starta efter tjuvpåhälsning med luckkrasch och kapellstrimlande i maj. Men Jonny på Värö Glas lagade luckan och faster Anki sydde ihop kapellet i väntan på professionell lagning, som inte skulle hinnas med förrän i vinter. Sen gick faster Anki bort. Och nu vill jag kanske ha kvar hennes lappade kapell ändå. Så att hon får följa med oss ut på sjön. Vi hann ju inte ens bjuda på utlovade kräftskivan i båten innan cancern stormade in och tog henne med sej, på bara ett par veckor.
Solen skiner idag, och ålakråkorna sitter på kobbarna.
I Sanddamm ankrar vi upp för mariekexfika, och sen går vi in till hamnen igen, en sista gång innan vintern.
Tack sommaren. Du var en fin.

Idag tar vi farväl av Ken på Bua strand.
Vän efter vän efter vän kommer gående nedför Fiskelia, vän efter vän efter vän får varsitt glas gammeldansk och kliver ut på klipporna.
Ett stilla lugn har lagt sej över Väröhalvön den här eftermiddagen, två sälar dyker nyfiket upp och ner i vattnet utanför, och borta vid Nordö kommer Odd Fellow, sjöräddningsbåten, sakta glidande.
Allt precis som Ken ville.
På båten finns Pernilla, barnen och de närmaste, och medan vi skålar inne på land låter de Kens aska bli ett med havet.
En ålakråka skjuter upp ur vattnet, på ytan guppar hundratals rosor, och Jimmy kliver ner på klippkanten för att lägga en snusdosa där åt Ken.

Vem av alla människor på klipporna den här eftermiddagen skulle Ken vilja ramlade i vattnet?
Vem av de roskastande ledsna skulle han vilja ge en extra liten knäpp?
Såklart ärkebrynäsaren Jimmy, som Ken aldrig nånsin missade ett tillfälle att pika.
Se det såhär: I en sista attack rasar han in och drar ner en begravningsklädd Jimmy i havet, den hjärtlige, glade, glitterögde Frölundaiten Ken.
Du kan tro att han sitter däruppe och flabbar i sin himmel.

Far i frid Ken!
Nangijala lär ha stor irländsk afton.

Efterlängtad fredagkväll, äntligen hemma igen efter dansvecka i Malmö, gick om intet när Bladet ringde och frågade om jag kunde åka till Halmstad Arena och ta några kort på Alcazars turnépremiär.
Jaja liksom. Film och popcorn och barn finns ju kvar till alla andra kvällar.
Och konsertfotografering är ju roligt, dessutom var det längesen sist.

En timmes regnväder i skymning söderut, lastbilar i nittio vars sidostänk förvandlar vanlig omkörning till ingen-aning-om-var-vägen-är, toklängt hem till filten och soffan och ungarna.
Och så kommer jag fram och in och showen dundrar igång med bombastiska toner till rökfylld scen och sex dansare som helt samspelat och koordinerat, dessutom som tagna rakt från romartiden, förbereder den stundtals galna publiken på ankomsten av de tre discostjärnor som är Alcazar.
Det svänger ju, katten.
Jag studsar på stället med teleobjektivet i armarna, längst bak pga icke existerande konsertdike.
Studsar på stället gör dessutom alla andra i hela arenan, trots rader av sittplatser hela vägen fram.
En låt, sen ser jag ingenting förutom studsande huvuden. Så jag knör mej ända fram. Framför folket fick jag inte vara, men ingen sa något om längst fram bland folket.
Det här är inte min musik, men käre spann vann så bra det är?

När jag kom hem var både filmen och popcornen slut, men kramar och barn fanns kvar.
Tänk att jag får allt bra ändå.

…och andra delen av Belonging:
To find a way with one another av Ben Wright.

Första delen av Skånes Dansteaters kommande helaftonsföreställning Belonging:
David Hernandez verk Lonely Hunter.

Regndropp och kulingvindar över Malmö, och inne på scenen koreograferas dansare.
Jag är mongolianbarbeque-mätt, har fått dricka en kopp te med Emma, och ser ett genomdrag ikväll utan en kamera framför ansiktet, alldeles stilla i min stol.

Småskvätt i luften och regnbåge i horisonten.
Till och med långkalsonger och tjockjacka, såhär oktober till ära.
Men dagens författarporträtt blev ju fina ändå.

At last.

En go gäng.

En isande kall septemberlördag, med mössa på.
Bland ogräs som bara återkommer och återkommer och återkommer, och med från bruket upphämtad bark.

Nu sätter jag punkt för en galen jobbvecka där jag ränt som en tätting mellan omslagsjobb och föräldramöte och Göteborgsporträtt och Halmstadsjobb och förmiddag på Värö bruk och tidningsjobb i Småland och två teaterföreställningar och en himmelens massa övrigt outgjort jobb.
Nu är förskolebilderna åtminstone klara och skickade till print, och jag tänker åka till Limabacka kvarn och köpa dinkel.

Studiedag i skolan, en alldeles vanlig torsdag.
Då får Ruben följa med mej in till Teater Halland och se den finaste föreställning jag någonsin upplevt.
Han, och ett stort gäng tredjeklassare från Hertingskolan i Falkenberg.
Jag började gråta redan i första scenen, som vanligt.
Det var lite “pinsamt”, tyckte Ruben när vi tog en fika efteråt, innanför hårdvindarna på stan.
Han tyckte inte det var ledsamt alls.
Det var ju bara en död KANIN, mamma.
Och en pappa, sa jag.
Fast han var ju inte död på riktigt, sa Ruben.
Jo, det var han visst, sa jag. Han dog ju när Lawen bara var ett år.
Jag tror inte han var död på riktigt, sa Ruben. Det var ju bara på låtsas att dom pratade i telefon. Man kan ju inte prata i telefon med såna som är döda.

Dagens jobb: Marinbiologidoktorand till utbildningskatalog.

Inte en enda kantarell i hela skogen.
Ingen trattis ens.
Inte ett blåbär.
Ingenting.

Bara lite flugsvamp, ett klätterträd och resterna av en skata som gick ett rovdjursöde till mötes.
Den här sommaren har bränt sönder vårt skafferi.

Eh… vi kanske skulle titta till båten också?
Se så alla förtöjningar har… hållt och så?
Vi hade inte en elkabel liggande på bryggan för att ladda båtbatteriet, eller?

Ja, det här är alltså när stormen har “bedarrat”.

Stormen Knud brakade runt knutarna inatt.
Gungade övervåningen, slog plommongrenar mot rutan, men lyfte inte en enda liten takpanna.
Det har stillnat litegrann nu, men vattnet är bra högt i hamnen.
Ser ut som att Bertil skuttar rakt i plurret, fast han bara tar ett litet kliv nedför nybyggda krabbfisketrappan.

Markägare och Skogsstyrelse är oense och drar tillsammans med Hovrätt ut i skogen på syn för avverkning vs tjäderspel.
Det här jobbet alltså, och sakerna jag får vara med om.

“Och så är det bara att hugga in på dom när vi är klara!”
Kul jobb för en glutenintolerant.