“Barnen vill åka till driving rangen”.
Och motvillig mamma som följer med för lite luft.

En gång om året gör jag det här.
Tar kort på Bertil och hans kompisar på Fyrens förskola.
Det är roligt för att jag känner nästan allihop, men om inte… så vette sjutton om jag hade velat vara skolfotograf. Ens ibland.
En unge räcker ut tungan. Och vägrar dra in den. Det tar lång lång tid att lura in den genom bus.
En unge (eller vid närmare eftertanke ett tiotal ungar) gungar fram och tillbaka. Autofokus i all ära, men så snabb är den inte.
En mej relativt närstående unge tvärvägrar totalt, trots lock och pock. (Hon är envisare än så.)
En unge skrattar åt precis allt annat, men så fort hen tittar in i kameralinsen är hen gravallvarlig.
En unge bara gråter och gråter.
En unge vägrar titta upp, tills en personal frågar om hens bror hade blöja på sej till skolan idag. Det funkar! Skrattet är pärlande.
Note to self: Kör blöjtrixet.
Och pausa ett år till nästa gång.

Chalmersdag, mattedag.
Sicken tur att jag slipper ge mej på att begripa det som lärs ut innanför dessa väggar.

Det kom ett 2009, med snö och spa, Oslotripp och garagefest, husvagn och utställningar och en liten bebis som bara hade ont och ont och ont och gjorde skrikfest av julafton. Sen blev han världens bästa. Men det dröjde litegrann och vem vet, det kanske jag rotar igenom en annan dag.

Tio år sen är det.
Tio år sen Mattias lagade bilar på Väröbacka bilverkstad, tio år sen jag tog examen från Konsthögskolan i Umeå och fick vara med i allehanda tevesändningar och morgonsoffor.
Tio år sen överraskningsfesten i trädgården, tältsemestern i Bohuslän, Iron Maiden på Ullevi.
Tio år sen Hugo började förskoleklass och stod där på ett ben med handen tryggt i Stinas.
Vilken skatt det är att ha bilder att spara.

The joy av att fastna i gamla hårddiskar.
Vårat första år. Ett helt år av pendling fram och tillbaka till Stockholm, som slutade med städning av Enskedelägenhet och inflytt i gröna huset på kullen.
Jag tycker ju inte att det är så jättelängesen, men Hugo är ju bara en liten plutt.

Det var ju svårt att låta bli att rota fram några gamla bilder nu, när jag liks ändå kom att tänka påt.
Gratulerar Maria och Krille, till tolvårig bröllopsdag idag!
Och TACK för att ni gav mej den där kostymklädde bikerherlen på köpet.

Idag är det tolv år sen Krille och Maria gifte sej.
Tolv år sen en snygg trettioettåring kom puttrande i en lila liten hundkoja till bröllopet och utan minsta tvekan, men med sjutton stök och arton besvär, sedemera blev min man.
Jag gillar vardagarna med honom.
Och lördagarna.
Och söndagarna.
Dagens söndag blev övernattenjästa dinkelfrallor till frukost, timmatal av bromsskivsbyte i garaget, lite gokartutflykt med Bertil runt kvarteren, Superhjältebio i stan, middag på lokal med popcorn till förrätt och en hel del underbordvarande och golvliggande (för dem under fem) samt, väl hemma, högläsning av Roald Dahls Häxorna (vi är klara med Matilda nu) i soffan, pussar och kramar och godnatt.
Ungefär som det brukar.
Och ungefär som det brukar gillar jag.

Höstluft och trädgårdshäng.
Uppkrattning av obefintlig gräsmatta för nysådd av gräsfrön, det ska regna imorgon.
Framdragning av cross, bensinpåfyllning, igångdragarsnörelagning.
Och äppelplock.
Pluttigaste skörden nånsin, en får ta tre.

Från porträttering av Naturvetenskapliga fakultetens fakultetsstyrelse i Göteborg, (tjugofem nunor som skulle fotas utomhus men där stormregn ville annat och gav handledsvrickande blixtbärande till fint ljussatta inomhusbilder istället) direkt ner till Varberg och Teater Halland och den vackraste av scener någonsin.
Sorgens Borg, eller Döda kaniner säger inte aj.
Så storslaget glittrande, vacker och sorglig att jag började gråta redan i första scenen, för att inte tala om efteråt, när jag kom hem och skulle berätta pjäsens handling för Mattias.
Om död och sorg och längtan.
Och om att hantera världen som blir kvar.

Är du lärare och sitter på målgruppen (barn i årskurs 2-4), så säger jag från botten av mitt hjärta: Ta med din klass och åk på detta.
Det är det finaste du nånsin kan få se på en scen.

En snabb sorti från stan.
Tio minuters promenad från operan till Triangeln, sen på väg hem.
Den här veckan, jobb på jobb på jobb på jobb.
Sju stycken.
Varierande deadlines.
Nattredigering och försök att hålla mattider någotsånär heliga.
Tur att jag har en man som hämtar på förskola, handlar, lagar mat, nattar och packar ryggsäckar.
Tacksamheten i att vara två.

Carmen på operaverkstans lilla scen i Malmö, och vidare ut på turné.
Toreadoren, Habaneran och döden.

Hej lilla Kerstin Marina, med glasartad blick och vigvattensurvig frisyr.
Idag döps du. Sen ska vi gå och rösta.

Blixt och dunder över hamnen.
Smattrande regn på bryggan.
Öppna dörrar ut och ett kvällsdopp som gick om intet.

Jag bor helt makalöst fint. Har ett bra jobb, om än lite oförutsägbart. Bil, båt, sjukförsäkring. Ett eget hus med fyrtio år på nacken som strax behöver såväl nya fönster som nytt tak, men vi har sparat till det. Då och då lång betald föräldraledighet åt Mattias, eftersom jag bara tog "pappadagarna". Världens bästa förskola härborta har jag inte ens nämnt.

Det finns folk som säger att Sverige är otryggt. På väg mot kollaps. Som skrämmer befolkningen att tro att allt är invandrarnas fel.
Att på grund av invandrarna får äldre sämre mat, sjuka sämre vård och skolbarnen större klasser.
På ett valplakat här i byn står det: "Vi prioriterar svenska barn före ensamkommande män".
Det uppmanas till att inte lita på vare sej morgontidningar, SVT eller P3. Journalisterna där är korrupta och köpta. Det föreslås andra sajter istället, sajter som säger sanningen, säger som det är.
Plus det här med att ta Sverige tillbaka i tiden då. Sänkta abortveckor och så. Homosexuella icke önskvärda i vår ariska stat. Såna grejer.

Jag märker ingen kollaps. Ja, förutom kanske i kommentarsfälten under tidningsartiklar hos de där medierna "man inte kan lita på", men då handlar kollapsen mer om nåt slags kollektivt folkvett som verkar ha gått bananas.
Det här landet vi bor i kommer i topp i globala mätningar över var det är bäst att bo och leva, och så vill mörka krafter hävda motsatsen, så de kan vinna mark på skrämseltaktik.

Donald Trump blev president i USA.
Det vore väl "spännande" om vi röstar fram Jimmie Åkesson på söndag.
Eller?

Jag älskar mitt liv.
Kvällsdopp, morgonpromenad, höstdimma, skogsutflykt, brasa.
Att högläsa i Matilda med Ruben om kvällarna.
Hade vi haft ett extra rum hade kanske Mehdi bott hos oss, svårt att säga, vi har inte diskuterat det eftersom vi inte har ett extra rum, barnen delar redan. Nu letar han vidare. Han vill så gärna stanna i Varberg och gå klart gymnasiet här, men det verkar inte som att det blir så.

Det är mycket vi inte vet om framtiden.
För egen del vill jag försöka oroa mej mindre.
Kanske får jag färre jobb, då klarar vi oss ändå.
Kanske får jag fler jobb än jag klarar, då får jag börja tacka nej.
Kanske fortsätter det vara som nu, alldeles lagom, och då är det ju dumt att ha oroat sej i onödan.

Jag lever här och nu.
Och ikväll är havet fortfarande varmt.

Semesterkänslan är kvar trots att det här med lediga stunder har krympt en smula de senaste veckorna.
Lösningen heter "hämtpizza" och frigör lite stenstaplartid.

Korskullarna kom till Bua och fick den vackraste av septemberkvällar.

Som sagt.
Livet.
Passa på.

Aldrig ta något för givet.
Uppskatta alla fina stunder, hur vardagliga de än må te sej.
Var glad över att få bli äldre.

Nu är Ken borta.
Glada, snälla, roliga Ken.

Du kan själv styra om du väljer att supa dej full och krascha in i en bergvägg, men smygande sjukdomar som sakta bryter ner kroppen kan du inte skydda dej mot.
Det skrämmer mej.
En dag kommer döden till den du älskar mest, och där står du försvarslös, med den obegripliga aldrigheten framför dej.

Aldrigheten, aldrig mer.

Så köp den där resan, ta lite ledigt, lägg ner mobilen, lek med dina barn.
Oroa dej mindre.
Vem ångrar att de inte tjänade mer pengar när livet har levts klart?

Hejdå Ken.
Nangijala fick just väldigt mycket mera kul.

Jotack, vi har det bra här på Sunnerö, Sönnerö, Södra Horta.
Magiskt blek morgon och sällsamt skön dag.