Jotack, vi har det bra här på Sunnerö, Sönnerö, Södra Horta.
Magiskt blek morgon och sällsamt skön dag.

Nord Svahns har blivit med BÅT och det firar vi genom att åka på en ytterst småskalig form av semester, en fin liten sensommarhelg på Sunnerö.

I Universeums regnskog försvinner en sällsynt liten goeldisapa (som hittas sen på donken i Frölunda), och i Buas egen regnskog traskar jag.

Ikväll hände det.
Ikväll sa han ja till stödhjulsavskruvning, vår lille vägrare.
Ikväll gav han sej av nedför Södra Skånevägen, mot hamnen och båten, och bara trampade iväg som om han aldrig gjort annat än cyklat i hela sitt liv.

Ett sista andetag imorse, och sedan borta.

Inte en svamp i hela skogen.
Inte en kantarell, inte en trattis, inte en taggsvamp.
Trattisarna kommer visserligen inte ännu, och taggsvamparna behåller vi ändå aldrig, dem åker vi ner med till Anki, Anki älskar taggsvamparna.
Men Anki är sjuk.
Jättesjuk.
Det är bara ett par veckor sedan farmor Ewa körde henne till vårdcentralen för att hon hade så svårt att andas, bara ett par veckor sedan läkaren kallade in dem en stund senare och berättade om den stora tumören i ena lungan och metastaserna i levern.
Det var samma dag som Alperna log mot oss och vi lekte i Hexenwasser.
Nu ligger Anki med syrgas i Halmstad och dom har ringt dit Jonny idag.
Jonny skulle komma, ringde dom och sa.
Det är inga bra nyheter.
Solen skiner i skogen men glädjen finns inte, bara oron.
Inga taggsvampar, ingen Anki.

Ett hängande horisontregn över vackerglatt brudpar, med Chloë Grace Moretz-kopia till tärndotter och två John Bauer-prinsessor längst fram.
Enkla glada människor är min melodi.

När sommarlovet är slut och jobben brottar ner mej genom att inte sprida ut sej utan lägga sej allihop i samma hög, kör en räddande ängel efter sitt eget jobb ner till Malmö för att direkt efter föreställning skjutsa mej hem i natten, så jag kan sätta mej hemma på mitt eget kontor och göra ut bilder fram till gryningen, sova några timmar för att sedan gå upp igen och koppla in bröllopsfotograferingsväxeln.
Men han fick ju se ett West Side Story-genrep ändå, musikalhataren.
Och Emma också. Själva henne-delen var han iallafall mycket nöjd med.

Vi kickar igång hösten direkt med en Malmövecka, solig och grann utanför operaportarna och rå, mörk och ruffig i den femtiotalska New York-miljö som scenen just nu utgör.
Jets mot Sharks, slagsmål och dans, Romeo och Julia. Nej, jag menar, Tony och Maria.

En ettakluddare och en treakluddare firade in första skoldagen med hajfenat kvällsdopp från bryggan ikväll.

Koftdag idag, och ändå: glass och krabbdag!

Sista riktiga sommarlovsdagen gryr, och pojkarna skruvar på sej i fönsterstrålarna.
Äppelfrukost och måsskri, ett morgondopp från bryggan.
Sen kommer skiftlediga pappan ner med nybakta frallor, ost och dallassallad, och regnet börjar falla på kapellet.
Fortsätter falla.
Dripp, dropp, smatter.

Det är fantastiskt hur fort ett fullångt sommarlov kan gå.

Ett kvällsdopp från bryggan, oväntat varmt.
Lite Trettioett och Skitgubbe i båten och sen; Kan vi inte sova här inatt?
Och det kan vi ju.
Pappan på skiftarbete på elfabriken, sommarlovet på sista versen.
Mörkret sänker sej, några kvarglömda knäckebröd från sommarens utflykter, en Nils Karlsson Pyssling-bok till godnattsaga.
Godnatt hamnen, godnatt pojkarna.
Må inga inbrottsynglingar klampa på båten inatt.

...och Bertil hann dit först.
Till Sallys och min smala lycka tror jag.
Det här med "det är bara ett spel" och "alla förlorar ibland" har inte lyckats landa nere i fyraåringsland ännu.

Vi kom hem till normal svensk sommar.
Ömsom ösregn, ömsom koftkallt, ömsom äppelträdskraschande vindar, ömsom solskensvila mot husvägg.
I trädgården är det redan höst, allt är visset, skrumpnat och brunt.
Vi klipper, rensar och drar.
Drömmer om nästa sommars odling och tänker att varje årstid har sin finhet ändå.
Hösten är välkommen nu.

För sjutton år sen tog jag bilder på Marie till vad vi trodde skulle bli hennes debutalbum.
Den kom aldrig, skivan. Ett hänsynslöst skivbolag kom emellan och förstörde alltihop.
Nu, många år senare, kommer den. Samma vackra gröna ögon kommer släppa sina låtar för publik, äntligen.
Sjutton år mellan bilderna.
Samma musik, snart i dina öron.

Äntligen en pappakram igen.
Hem, till poängpromenad i hamnen, Premier League-premiär mellan Liverpool och West Ham inne hos Pär, och sen ösregn på torrt gulgräs och stora sovrumsfönster lagom till jag slocknade vid sex-sju på kvällen sådär.

Morgonen gryr, nattåget står stilla i femtio minuter på Odense station och jag har inte sovit en blund. Ruben andas tungt hopkrupen med huvudet i mitt knä och på andra sidan bordet ligger Bertil utsträckt, den ende på det här liggvagnslösa tåget som sover i någon slags naturlig ställning.
Stora Bält randas och solen går upp över horisonten.
Bara en halv dag kvar nu.

...men bra går det. Alla tåg är i tid, landskapet ser hela tiden ut som Skrea backe (vilket ger såväl hemlängtan som lätt panik över tiden och de eventuella resterande tågstrulsfasor som komma kan) och i Würzburg, mitt på tyska slätten, kliver två unga män in i kupén med famnarna fulla av aslånga skumgummilansar och sköldar och vad som ser ut som stora mjuka högafflar som de baxar upp på hatthyllorna, ungarna glor storögt och de unga männen förklarar glatt att de varit på rollspelskonvent i en vecka, lekt riddare i rustning hela dagarna och bott i medeltidstält. Det känns på lukten. Men det gör inget när de är så trevliga.