En sista tågresa innan morgondagens jättelånga, en liten tur in till Wörgl.
Tåget till Wörgl har den hisnande restiden om åtta minuter, och ändå hinner Bertil fråga: Har du med något i din väska vi får tugga på?
Det har jag inte. Men framme i Wörgl får de glass.
Glass och varsin sten. Ruben väljer en lila ametist och Bertil tar en vit bergskristall.
Sen handlar vi godispåsar och riskakor och kinderägg till hemresan, innan åttaminuterståget tar oss tillbaka till Hopfgarten igen.
Till fredagkväll, tågbanelek och Susannes salta dinkelpannkakor.

Ses imorgon Sverige!
Eller nja, ses på söndag morgon Sverige, menar jag förstås.

Idag faller ett efterlängtat regn över Alperna.
Hohe Salve är inbäddad i vitt ludd och gråa tunga moln, och inne tar vi det bara lugnt.
Sagostund, modellera, gissa gester-spel och bio med popcorn.
Regnluft och behaglighet.

Mitt uppe i bergen, mellan Hopfgarten och Söll, ligger vattenlekplatsen Hexenwasser.
Tyrolens näst mest besökta utflyktsplats, bara slagen av Swarovskis Kristallwelten i Wattens.
Vi låser in våra skor och påbörjar barfotastigen, vilken jag tror ska vara runt kullen bara men som visar sej vara upp upp upp, ner i en dal, genom en skog och upp igen på andra sidan.
Killarnas ben är starkare än dom tror. Och vattenstigen lättar.
Väl utfört värv, grabbarna mina!
Nu åker vi snart hem igen.

Tageskarte till liftsystemet upp i bergen.
Bjällerkor och alpluft, tio grader kallare än nere i dalen.
Ändå 26 grader varmt. Alldeles lagom.

Även om inte just städer kommer särskilt långt upp på vår lista över bra saker här i världen i allmänhet och på den här resan i synnerhet, så gillade vi ändå Salzburg. Allihop.
Det var rent och fint, turistflockarna gick att röra sej bland och samtidigt andas (till skillnad från runt Stephansdomen i Wien) och det fanns såväl klätterträd som skyhög rutschbanelekplats.
Nu brydde vi ju oss inte om vare sej Mozarts geburtshaus eller Mozarts wohnhaus (eller ja, Mozarts geburtshaus missade vi helt eftersom jag trodde Mozarts wohnhaus var Mozarts geburtshaus) så det kan ju ha spelat in i upplevelsen av normala folkströmmar.
Godaste maten hittills fanns på en vietnames i en gränd nära Staatsbrücke, fem mozartkulor av fem möjliga.
Och så lite springvänliga fontäner i gatunivå här och där, en fröjd i trettiofemgradig värme.

Zell am See - sicken liten pärla!
Glass på stranden, elbåt runt sjön, svalkande kyrkobesök och ett dopp i det blå.
Här hade vi kunnat stanna en vecka.

Alltså, det här.
Jag älskar Alperna.

Hintersteinersee runt, 1 och 3/4 timmar enligt rundwegsskyltarna (dom räknar aldrig i kilometer här, bara promenadtid) tog sisådär 4-5 timmar för mej och tapperknatarna, backe upp och backe ner med fyra badstopp och lika många fikapauser som jag hade knäckebröd med mej.
Några av knäckebröden kastades nog i till forellerna i sjön förresten. Dom nafsade girigt och Ruben slängde sej dödsföraktande ut för att försöka fånga dem med händerna, tji fick han och fiskarna garvade hela vägen till knäckebanken.

Dagens mål, killarnas val:
Adventure Spa inklusive utomhuspool in the Hart of Zillertal.
Vågbassäng, klätternät, två rutschbanor inne och två ute, forsränning och en fantastisk liten utsides saltvattenavdelning med bubbelpoolshörn.
Om jag bara för en minut kunnat sluta mina ögon.

Hopfgarten till Jenbach, och sedan smalspårig gammal järnväg in i Zillertal.
Die grüne Inn, ånglokstest av Achenseebahn, majsfält, kyrkor, tyrolerbalkonger.
En disig dag. Men lika varm.

Regnet faller och hettan trycker.
Björnbärsplock och björnbärspaj in da making.

När jag blir stor vill jag bli som Susanne.
Hon odlar det mesta hon äter. När hon ska laga middag går hon oftast bara ut i trädgården och plockar det som ska tillagas, tillsammans med lite bondköpt potatis och grädde eller så.
Hon och Bertil går och vattnar om kvällarna när det blivit lite svalare, runt i trädgården går de och vattnar tillsammans.

Idag: En lång skön eftermiddag i skuggan på verandan.
Te, björnbärspaj, tyska. Lite engelska. Mest tyska. Jag lyssnar och lär.

Hopfgartens egen makrillfestival råkar vara just idag!

Iskallt glaciärvattendopp för kokande huvud och kropp.

Hade jag gjort den här tågluffen ensam, hade jag varit på väg till Budapest nu.
Budapest, och sen vidare till ett mysigt litet pensionat vid sjön Balatons strand.
Men nu är vi tre, och dom två tappra små tågåkarna jag har med mej, vill inte till en enda stad igen.
Pensionatet vid Balaton ville dom dock gärna till, men se, där var det tyvärr fullt hela veckan.
En sak denna resan lärt mej:
Att vara ute i lite mer god tid hade inte skadat.
Att tro att en kan hitta pärlor att bo på i sista stund i högsäsong är (om en hittar dem) mest bara tur, för pärlorna är bokade och borta sen länge.
En annan sak jag lärt mej om att åka tåg med barn:
Ha med något de kan tugga på hela tiden.
Jag har bunkrat med ölkorv, äppelchips, riskakor, frukt och bär, och det har varit idel glada miner varenda gång jag packat upp nåt nytt.
Och så ytterligare en:
Boka sittplatser om du känner att du absolut inte orkar stå.
Idag var det fullsmockat på tåget mellan Wien och Innsbruck, och första biten fick vi stå alla tre, sen fick barnen en plats att dela på, sen fick vi ytterligare en plats men istället för att jag då fick sitta satte jag ungarna på två olika säten eftersom Bertil hela tiden fäktades och sparkades och gled ner på golvet och tryckte till folks fötter och ben, så själv fick jag inte sittplats förrän i Salzburg.
Det var två och en halv timme stå det. Och är planen när man svettas på stationen att strax få sjunka ner i ett brett säte med AC kan besvikelsen bli en smula överväldigande.

Vi åker tillbaka till bergen igen.
Till luft som går att andas och isvatten att doppa oss i.

Vad gör en inte för att få de här bägge tappra tågluffarna lyckliga?
Säga vad en vill om djurparker, men i trettiofemgradig värme gör jag vad som helst för glatt humör.

Lite motvillig kultur åt killarna:
Schönbrunn - ett habsburgskt gammalt kejsarpalats!
Där Marie-Antoinette tultade runt som barn och där en då femårig Mozart höll sin första konsert.

Wien välkomnade oss med en rungande åskskur och ungarna klädde genast av sej nakna och sprang ut på balkongen och svalkade sej i regnet.
När mörkmolnen dragit undan tog vi tunnelbanan in till stan, till Stephansplatz som hotellreceptionisten tipsat om.
Stephansplatz.
Som Drottninggatan i Stockholm gånger hundra.
Lägg på det en genomsvettig mamma med två barn, som trots iskall dusch på hotellet efter resan redan jobbat upp samma hiskeliga temperatur igen och vars huvud nu KOKAR bland alla miljarder turister och stinkande HÄSTSKIT efter de cirka trettio historiska gamla hästekipage som parkerat runt den gigantiska (och jo, fina) Stephansdomen.
Termometern visar 34 grader, Bertil har somnat halvt framåtlutad i sulkyn och klockan är fem, och Ruben var försvunnen i tio sekunder på tunnelbanan (där han satt själv på ett säte medan jag stod med sulkyn mitt bland hopklämda pendlare) samtidigt som dörrarna öppnades och folk vällde in och ut, vilket gav stresspåslag med cirka tusen procent innan jag fick gapat hans namn mitt HÖGSTA och hans lilla hattprydda skalle dök upp i trängseln, han "hade ju bara bytt plats mamma".
Vi tog ett varv runt Stephansdomen gjorde vi, sen gick vi ner i tunnelbanesystemet igen och åkte till Praterstern istället.
Som Liseberg på Wienervis.
Bra gjort.

A visit to Vienna, a night of Ferriswheel and fun.

Återigen en urbra tågresa.
Bad Gastein - Salzburg - Wien.
Jag kanske omvärderar det här tågåkandet litegrann ändå.

Oerhört skön temperatur uppe i Stubnerkogelns berg.
Tio grader svalare, minst, från dalens bastuvärme.
The hills are alive with the sound of music och allt dessutom.

Det här är min typ av semester.

Det blir en morgon mellan bergen.
Jag får en morgon mellan berg.

Jamen här var det ju fint!
Och backigt.
Och hett.
En sval kyrka.
Ett dånande vattenfall.
Ett hotell med en pool.

Första gången jag glider ner i en sådan och tänker att det kunde ju änna varit lite kallare vatten.