Bamseklubbar och böcker, sommar och sol.

Sóller, spårvagn och sol.
Träden i lundarna bågnar av apelsiner och citroner, brasan brinner varm inne på restaurangen och på torget äter vi glass och skriver vykort hem, fast vi glömmer skriva Sweden så vi får väl se om det blir någon leverans.

Trodde vi ju inte (efter att vi förra året lyckades få hela Torrent de Pareis för oss själva) att vi den här gången skulle lyckas vara alldeles komplett ensamma på detta makalösa ställe en gång till.

I den bästa av världar hade det varit lite mindre folk på det här stället i allmänhet, och lite mindre klor i såväl pool som dusch så Rubens ögon sluppit bli rödlila, i synnerhet.
Och under tio sekundmeter vind kanske hade varit gott.
Å andra sidan, vi är här, vi är lediga, vi har varann och finns, och hemma i Sverige ser vi att Valborg regnar bort.
Jag väljer den här familjen, det här klimatet.
Jag väljer mitt liv.

Salt hav, gött!

När solen börjar dala och sänka sej mot Sierra de Tramuntanas disiga toppar, går jag och Ruben ner till stranden, bara vi.
Som en egen semester i semestern, den här kvällen.
Tack världen, för att jag får det här.

Kvällssol, jordgubbar och clementiner.

Medan Mattias och Hugo går till gymmet och kutar löpband (jo, med en hel milslång strand utanför dörren gör de detta) gör jag och våtdräktsmonstren en roundabout i hotellets samtliga pooler.
Sex stycken. Ingen värme i nån tyvärr.
Läppar är blå och tänder hackas.
Vi smiter upp på rummet istället och tar ett långt varmt bad.
Efter detta tror jag naturligtvis att utebadandet är ett minne blott, men se, så är icke fallet.
Det ska dras på kallblöt våtdräkt och dykas ner i kloret igen.
Jag ser längtansfullt på saltvattensstranden därnere, femtio meter österut.
Idag är det ungarna som bestämmer badplats.
Imorgon är det jag.

En hamn, en strand, en lekplats.

Sämre morgnar än den här har jag ju sett i mina dar.
Mulvädret gör bara latheten och alla omåsten ännu bättre.

Hallå lilla semester!

Dom här gladisarna på Axillus naprapatmottagning får avsluta den här arbetsveckan. Fredagsfeeling delux faktiskt med solskenskörning hem från fredagsknökat Varberg, grillning och packning coming up, och imorgon: flygplansfärd söderut.

Punkare och hippiegudar samsas i en park, hånglar och ligger och bråkar och vänstrar och, tja, grillar litegrann.
Der Park på Malmö Opera.

Skogen är vitprickig, blåfläckig, vårvarm och vacker.

Blev en hastig reträtt från vårens första flakautflykt, när Ruben i driftig musselsamlariver rasade rakt ner i sjön.
De första trevande små krabborna får vänta på att halas upp ytterligare ett litet tag.

Krusbärsbuskarna grönskar, Mattias fixar drevet inför båtsäsong och jag... jag klipper lavendlarna jag borde gjort i höstas samt, eh, tar ner julbelysningen ur körsbärsträdet.

-Mamma, jag har plockat vitsippor till dej.
Säger han, hemkommen från farmor, efter att jag legat febrig på soffan större delen av dan.
Sen kommer Ruben hem och sjunger Lalehs Goliat. För mej.
Tårarna bara väller fram.

Ska dom sjunga den på skolavslutningen kommer jag inte kunna se ett endaste dugg av hela kyrkan.

Värö-Veddige Företagarförening kör årsmöte på The Red Fox i Folkared i år.
Med buss-skjuts, respektivevälkomnande, mikrobryggeriförevisning, cottage pie och klubbade beslut.
Mysigt!
Och månsken.

En lovad tur till simhallen i Veddige blev plötsligt hundra gånger roligare när sommar och sol, bullar och saft, samt Ulla och Thord dök upp hos mamma och pappa.
Och medan Lille Hostan stannade kvar hos dem gick jag och storebror bort och simmade, och som han simmade! Femtio meter bröstsim som en dans, med siktet skarpt inställt på festisen som de snälla badvakterna ställt upp på kanten, till belöning om han nådde ända fram.
Nu ska bara orken öka, och ryggsimskoden knäckas.
Kanske kan vi se en simskolefri sommar vid horisontens rand.

Efter en Hostans Helvetiska Natt, då både jag och han halvsvimmade föll in i dimman först vid halvfemtiden, får han stanna hemma idag. Äta len yoghurt och söta jordgubbar till frukost, titta på Shimmer och Shine, bygga duplo och spela äggspel och Den Försvunna Diamanten hur mycket han vill. Med fårskinnstofflorna på.
Ute är det dimtungt och duggregn, småpåskliljorna hukar i rabatterna och Pär jobbar och står i utanför fönstret.
Vi paparazzar. Det är roligt.
På eftermiddagen kommer efterlängtade storebröder hem, den ene är bara inne och vänder innan han fortsätter till mamma, dator och godare mat, och den andre dyker ner i Duplohögen han också.
Popcorn och Mulán-film.
Playmobilvärldsbygge på övervåningen.
Handbok för superhjältar-högläsning.

I helgen dog en man till en vän.
Kvar finns hon, två små barn och en plötslig, oerhörd sorg.
Jag kan inte överhuvudtaget föreställa mej smärtan, men den skrämmer mej alldeles vansinnigt.
Att det kan hända. Att det händer.
Farmor Ewa var bara trettio när Mattias pappa Bertil ramlade ut genom ett fönster och försvann.
Också hon plötsligt ensam med två små barn.

Denna veckan är Mattias i Lund och jag är ensam, fyra dagar som jag lite gnällande tänker blir extra långa med vab på det.
Fyra dagar. Han kommer hem på torsdag.
Perspektivet.
Och tacksamheten.