Att se när rabarberbladen spricker fram och vecklar ut sej, det är ett skådespel i paritet med det underliga i hur ett barn kan växa inne i en mage. Fast light.

Den här lädertrollaren LeFink, han är en fingerfärdig snygg-görare han.
Hädanefter är det jag som hänger världens snyggaste kamerarem över axeln.

Jag har tidigare inte lyckats jättebra i mina försök att få Ruben att börja gilla orientering.
Vi har gått inskolningsbana, jag har förtvivlat försökt lära honom passa kartan medan han glatt har kutat iväg med ögonen istället inställda på att plocka snygga kottar.
Det är inte det att han inte gillar skogen.
Han älskar skogen.
Men det är som att han känner ett tvång tror jag, att det blir som en skola istället för bara skoj, när jag försöker visa karttecken och vägval.
Nånting vill jag att han ska hålla på med, förutom skärmtittande och kompislek.
Fotboll är provat och avböjt, liksom golf och nu i våras även innebandy.
Så därför:
OK Löftans nybörjarkurs, här har vi Ruben Arnesson.
Med pedagogiska memorylekar och kartteckenslabyrint, och villiga och meriterade små medhjälpare i klubbkläder som kutar med på långa riktiga banan runt berget.
Så himla bra.
Killen som imorse hellre ville stanna i sängen och till slut drog på sej kläderna med orden: OKEJDÅ mamma, jag gör det väl då, men BARA IDAG, kan nu (visserligen halvt motvilligt) tänka sej att komma tillbaka en gång till, men i morfars sällskap eftersom jag inte kommer vara ledig kommande tre träningar.
Morfar är den bästa jag vet i hela världen på orientering, säger jag, så det kommer nog till och med bli bättre än att jag är med dej.
Fast Almer sa att hans mormor har TVÅ POKALER i en tävling där man var bäst I HELA VÄRLDEN, svarade Ruben. Då måste väl Almers mormor vara bättre än morfar?
Almers mormor är din morfars syster, kontrade jag. Dom har det i blodet. DU har det i blodet gubben min.

Jo.
Vi får väl se hur det går det här.

Dom här vårdagarna, när temperaturen kryper upp och inte ens världens mest rastlöse man blir stressad av att sitta på altanen och bara njuta. Solen värmer näsan, rabarbrarna börjar spricka ut, humlor surrar inne i uterummet och ett par suddiga bin kalasar loss på nyplanterade blommor vid ytterdörren.
Vår bästa tid är nu.

Barfota fredagkväll, med lyckobringande iphone7-present, lillebrorslek, grillning och årets första altanmiddag utomhus. Happy sexton, kära Hugo. Och må du fortsätta tjonga in likadana mål som det du gjorde på innebandymatchen under Varbergsspelen ett par timmar senare.

Cykelutflykt med rivningsföreställning. Betongdamm och klirrande fönsterglas i en enda salig röra. Stora maskiner. Mullrande takfall. Ett ensamt badkar. Kyl-och-frys-kyrkogård.
Jag kände ingen som bodde på Violvägen 4. Men det måste kännas bra konstigt att stå bredvid och se sitt hem bankas ned till ingenting.

Lite tar det ju emot att ens säga till dem att det är ajabaja att spika fast brädbitarna i grenarna, att det enda som får spikas ihop är själva bitarna med varann, att annars dör själva husstommen en säker död.
Dom har ju liksom själva kommit på att dom ska bygga en trädkoja i buskarna bakom förrådet.
Självpåkommen initiativförmåga, en bristvara i dagens digitala värld.

Sexton sköna vårfeelingsgrader och en cykelutflykt som blev bra mycket längre än vi förvarnade små små pinnaben om.
Första stoppet fick bli mot en lagårdsvägg strax efter Brettes.
Nästa vid Bröderna Eriksson, där vi (dumt nog) glatt tjoade att dom hade glass. Det hade dom inte. Glassäsongen är ännu i sin linda. Men vi har kakor och saft därinne, sa snälla Anita i kassan. Gå ni in och ta lite kakor och saft.
Tredje stoppet blev hos Mikaela, som tagit hela lilla familjen från Karlsborg och flyttat in i Mirandas sommarhus.
Fjärde stoppet; Sanddamms sandstrand. Snäckor, sten, pinnar, plums.
Och femte stoppet, Malins och Hans Blomsterstugan, världens finaste lilla obemannade ta-själv-butik.

Nu tror jag vi smäller till och byter till sommardäck också.

Här sprang jag, fram och tillbaka, varenda gång jag skulle upp till Derome och sparka fotboll, säger morfar där vi går stigen fram mellan Åsbro och Källebacken.
Och här, här fick jag en rejäler lax en gång, säger han när vi stannar vid de gamla laxbrofundamenten. Och så gick jag hem med den, glad i hågen, stolt över vad jag fångat. Och så säger morsan bara: Du släpar då hem dina gäddor.

Pappa har ett idogt jobb med att lokalisera alla gamla torp och lämningar av gårdar i skogarna runt Veddige.
Idag var det Thårstorpaskogens tur.
Från den gamla moss-skridskoisen Surkås ner till farfars gamla åkerlapp Påsare.
Månsa-Petters och Libo-Johannas och Flinka Markus bland kullar och sten, det är svårt att veta när den enda karta en har är en gammal handritad från nittiotalet av Per i Kullen.
Borta vid skogskanten växer det påskliljor, kanundra om nåt ställe låg där? funderar kvinnan i huset nedanför Thårstorpsmasten, där pappa knackar på.
Pappa ska komma tillbaka nästa vecka.
Då ska kvinnan följa med honom upp och ut.

Hugo hos mamma, Ruben hos Nellie och Mattias hos Jonas.
Kvar är jag och Bertil och Den Försvunna Diamanten i uterummet.

Dit isvindar från havet inte når, åker vi och påsklovshälsar på farbror Andreas.

Efter regn kommer solsken.
Åtminstone i ett par minuter innan solskenet försvinner bakom Nidingen, mot nya länder västerut att lysa över.

Hemma ligger havet stilla och gruset knastrar ofruset under mina skor på väg över hamnen ner till Bryggebastun.
Damernas ikväll, med fem grader i vattnet och lika många dopp.

Hemma bäst.

Lilla Bält, Stora Bält och Öresund.
Tolv komma fem grader och närapå vår.

Skillnaden på Danmarks största badhus en påskdagssöndag och en helt vanlig tisdag, den är milsvid.
Jag har fått tillbaka hoppet om mänskligheten, och danskarna, igen.

Ett lekland i stil med Brukets i Varberg kanske inte är vad jag skulle välja en ledig dag, om jag så att säga hade frit valg.
Men.
Den här semestern är barnens.

Legoland ja.
Exakt som jag (inte) minns det sen sist jag var där (när jag var i Rubens ålder sådär) men med så sjukt fina byggen av allehanda sevärdheter, städer och landskap att jag gick runt och baxnade litegrann.
Lillebrors för korta längd (för attraktioner som storebror galant gled in på) gav några tårfyllda raseriutbrott, men mildrades en aning av att få släcka bränder i brandbilstävlingen, några åkturer i båt och safarijeep, samt inne på akvariet där han hade kunnat stå och glo på fiskarna i timmar.
Nog för att Annandag Påsk antagligen gav en hel del dagsutflyktande danskar (och svenskar. Och tyskar), men annars gillar jag ju såna här ställen på lågsäsong.
En släng av folkallergi, kan man lida av sådant?
Påminn mej, om jag mot förmodan föreslår Astrid Lindgrens värld eller Liseberg i sommar.

Såatte... Lalandia en påskdagseftermiddag är inget jag rekommenderar.
Det må se skojigt ut, men verkligheten är mer: åttahundrameter kö till vattenrutschkanorna, nedtrampning av ömtåliga danskar vid in och utpassage till utepoolen, samt en trängsel i damduschen som får Gekåskassorna en lördag efter löning att verka som Nordpolen en tisdag i november.
Efter det här var jag villig att åka raka vägen hem till Sverige igen.
Att de stackars febriga Agnvallarna inte var friska nog att följa med och bada idag var nog mer karma än synd.

Gamla Nordsjön som svallar och brusar, in över västra Jyllands breda stränder mot höga klitter som kliar av springibena efter fem-sex timmars stillasittande bilresa över Danmarks alla öar och broar.
Stenar och snäckor.
Vejers strand vid Blåvand.
Hej lilla påsksemester!