...och vi haver en liten lekplatskulle med vita fläckar på.

Pappan lämnade knappt soffan på hela dagen.
Om honom är det synd.

Säkrast att passa på att göra en snögubbe innan det förmiddagslagda barnkalaset.

Det är synd om pappan därhemma.
Han tar sej inte upp ur soffan, inte av tumvärk idag utan av tablettsmärta i magen.
Tretton tabletter om dan ger dubbelvikt magknip, aldrig får han må bra här i världen.
Oss andra är det inte synd om.
Isen på Guttaredsmossen har frusit tillräckligt nu för att bära oss, nog för att ett brötdovt brak-knak fick upp oss väldigt snabbt på stranden där i början, men mer sprickor än så blev det inte.
Isen sa BRAK! ropade Bertil med ett oanande gapskratt.
Mariekex och varm saft och Karins trycka-på-knapp-värmepåsar, tre minus och en blek sol strax ovan horisonten.
Är man frisk har man det bra.

Nu är det VARNING och STARKA BILDER FÖLJER och SPOILER ALERT och allt sånt.
Klicka INTE in er på följande inlägg om ni inte gillar blodiga tumstumpar, stygn på människohand eller kroppsslamsor i allmänhet.
För idag öppnade de upp gipset och kollade så inte det svarta spridit sej ännu mer, och bestämde om det skulle behövas ytterligare en operation eller ej.
Det behövdes inte. Inte nu.
Men den här stackaren fick SJU veckors sjukskrivning.
Han, som är det rastlösaste jag känner.
Sju veckor, det är slutet på februari.

Tänk att det blev såhär.
För ett litet litet papercut.

Det är fryskallt ute.
Våra nio västkustminus blir nitton med norrlandsmått mätt (inget mot de tjugonio minus jag fick rapporterat till mej från Handog, Jämtland dock).
Fast nere på bryggan är det lä.
Nere på bryggan sitter näsan mot solen och känner sej lite som vårvindar med glass.

Hej jullovsaktivitet! Hej normalitet! Eller inte. Jag har då aldrig vunnit över Mattias förut.

Det snöar tydligen i resten av Sverige.

Lätt cropped, men åtminstone hemma. Och inga inkörningar till intravenösa antibiotikapåsar på sjukhuset var åttonde timme, nu ska han äta tabletter och stanna kvar här ända tills på torsdag. Oh the joy!
(Sen kan man ju vara lite arg inuti över att de inte öppnade upp tummen första dagen vi åkte in, lättade på trycket och kanske gav droppantibiotika redan då. Visserligen är det en bedömningsfråga vilkens utgång ingen kunde veta svaret på där och då (utom den andre läkaren då, han som blev nedröstad av den tredje), men med facit i hand hade Mattias tumme kanske klarat sej och fortfarande varit framtida intakt då. Men det är ju en annan historia. Just nu är jag ändå mest glad att det inte blev värre ändå.)
Nu pusslar vi Bamse!

In till sjukhuset för antibiotikadropp var åttonde timme.
01 på natten, 09 på morgonen, 16 på eftermiddagen, 23 på kvällen.
Så här långt har Bua aldrig legat från Varberg förut.

Extremt dåligt deltagande vad gäller hjälpatill från familj Arnesson/Åkesson i år, men vi kom iallafall över de tio metrarna vi har till Pär och Camilla, och var med.

Jag få hem honom mellan 15 och 01 tacksåmycket.

Joråsåatte. Själv var jag på vårdcentralen imorse och hade såväl bihåleinflammation som svinkoppor och halsfluss, efter tolv dagars feber.
Mattias opererades sent igårkväll, de skar bort den döda vävnaden från tummen och karvade en del i övriga handen också. Sen gips, rullning till ortopedavdelningen och åttioåringarna, där han bad att bli utrullad till dagrummet och nattliga JVM-hockeyn istället, målkalas istället för gobbasnark.
Så nu är det antibiotika för oss båda, bara att Mattias sådan är intravenös och mångdubblad, samt att han är inlagd på sjukhus.

Tre ungar på det är man inte så tuff.

Ikväll blev det fart på dem.
När vi kört in till akuten igen och Mattias fick av tröjan och en bred röd strimma uppenbarade sej, en strimma som gick från tumme till armhåla, då kom det dropp och intravenös antibiotika och ortoped och narkosläkare och ekg-sladdar på tre sekunder.

-När åt du sist?
-Klockan sex.
-Okej, då blir det operation inatt, du ska fasta sex till åtta timmar innan.
-Okej.
-Nej, vi kör nu, vi väntar inte.
-Okej.
-Det blir operation nu klockan tio.
-Okej.
-Vi kommer bli tvungna att ta bort vävnad som har dött.
-Okej.
-Är du allergisk mot bedövning?
-Nej.
-Då kör vi en spruta här i axeln, hela armen kommer domna bort till imorgon eftermiddag.
-Okej.

Och jag fick åka hem. Och lämna honom där.
"Tur ni åkte in" sa dom bara. Mhm.

De här stackars barnen.
Ena föräldern har visserligen masat sej ner till soffan, men sitter mest och ynkar sej i febrighet och håller hand, på sin höjd.
Andra föräldern ligger kvar däruppe och har så ont som jag aldrig nånsin sett honom ha förut.
Han, som knappt ens aldrig gnäller.
Jag har haft feber från och till sen förra söndagen, huvudet värker, ansiktet värker.
Mattias tumme går från blåsvart till svartblå, och hopp har fallit sen tre läkare skickat hem honom med penicillin.
Kul julledighet, verkligen.

Lång dags färd mot natt.

Tummen åkte till första läkaren redan imorse, till Veddige Vårdcentral. Där fick tummen penicillin och Mattias kom hem med orden "Hon ville inte skära upp skiten, snart går jag ut och gör det själv."

Klockan två åkte vi in till akuten.
Första doktorn där ville skära upp tummen, andra doktorn ville inte det utan ville låta dubbel dos av redan given antibiotika verka en dag och sätta på ett gips.
Mattias (som gungat fram och tillbaka i smärta sen fem imorse) ville det första men det blev det andra. Fast utan gipset. För det sa sköterskan aldrig nåt om när hon kom med blåa morfintabletter, och tummens ägare tror ju att han eventuellt ska kunna spela match imorgon. Svårt med gips liksom.
Svårt med envetenhet.

...men i övrigt gjorde stormen Urd ingen värre skada.
Ett sönderslitet segel på en båt i hamnen.
Lite jord på hamnplan, där vattnet också steg över.
Nån vält stol.
Och fotbollen inatt, som när vi stod vid sovrumsfönstret och skulle gå och lägga oss, rullade uppför gatan utanför vårt hus.

Pokemonfigurerna har inte stormat nånstans, de finns kvar därute.
Pikachu med tomteluva till och med.