Med Urd stormande kring fönstren, bjuder Hans-Erik, Elsa och Lennart in till julbord.
Och när Hans-Erik, Elsa och Lennart bjuder in till julbord, då är det såväl kotunga som grisfötter på bordet.
Alltså, jag fixar inte fötterna. Men tungan provade jag, efter viss vånda.
Anton åt en fot! Eller iallafall smakade. Iallafall lite pytte.
Hans-Erik the kalasfixarkung satte sej knappt ner på hela tiden, bara gick omkring och fyllde glas och stekte köttbullar och såg till så alla hade det trivsamt och bra. Och det hade vi!
Bertil också. Han somnade sådär gott i soffan som jag alltid gjorde på kalas när jag var liten, när man bara domnade bort med stimmighet och vuxenröster runtomkring, ända tills starka pappaarmar bar ut mej till bilen och jag sa: Kör den längsta vägen hem.

...och hittat finstass till Hugo. Med fluga och allt.
Vi hittade först en annan skjorta, sa Nellie, men det kostade femhundra spänn! Så då tog vi den här för hundra.
Snyggelinos. Bägge två.

Du friskar i!

Lugnet före stormen. Regnbåge över taken som strax blir hagelsvärm mot alla rutor.
Tjugofem till tjugonio sekundmeter lovas mot natten och Norge varnar för 25 meter höga vågor.
Stormen Urd, sägerom.

...och lek med allt det fådda.
Bråk om allt det fådda.
Inget nytt under solen.

Pappasläkten samlad vid Dranstugan, timslång promenad över Svinabacka och Ry, sällansedda kusiner och små nya kusinbarn i varenda vagn och famn.
Lägereld vid vindskyddet, korvgrillning och kexätning och termoste.
Let's make this a tradition, shall we?

Jo, jag körde.
Ynkligare än jag känt mej på länge, körde jag Hugo till mammajulafton te Brettes och vid Sunvära kvarn kom mamma och pappa och hämtade upp Ruben som blev jätteledsen när han fick klart för sej att hans mamma inte orkade med att åka till Ängarna den här julaftonen.
Hem till soffan.
Till fler tabletter.
Till en dusch och myskläder.

Till en Mattias som satt bredvid mej och sa att det GÖR inget, det blir mysigt att stanna hemma också, vi kan ju titta på en film?
Till tröstande ord åt en gråtledsen mej, man kunde ju tro att jag var fyra och inte fyrtio och aldrig skulle få se tomten mer (på den evighet det tar till nästa jul).
Till liten mattning av huvudvärken av de nya tabletterna.
Till tillräcklig bättring för att bestämma mej: Jag kör till Ängarna också, jag fixar det.
Så jag körde.

Några timmar försena.
Julmaten stod kvar på köksbordet, Janson, sylta, skinka, grönkål.
Finsläkt, tomte och lyckliga barn.
Och, om än knappast på topp, lycklig mamma.

Som traditionen bjuder: Grönsakssoppa i Ambjörntorp.
Samma som i större delen av Väröbacka. När jag var liten (pytteliten, innan 1983 när farmor dog) vill jag minnas att vi brukade äta dopp i grytan i Näs på julafton. Fast vad var egentligen dopp i grytan? Det kanske var grönsakssoppa. Näs ligger inte långt från Väröbacka ändå.

Solen skiner och det är fem plus ute. För tio år sen körde vi motorcykel till Ambjörntorp på julafton. Det gör vi inte idag med tre barn. Men det hade varit tekniskt möjligt.

En tilltagande huvudvärk, två specialstarka farmor-Alvedon istället för kaffe och kaka, soffläge som snart blir farmors säng.
Kalle Ankas tomteverkstad som i dimma genom tunna väggar.
Barnskratt, tut från plastmotorcykeln, kortspel i köket.
Alvedonen hjälper inte, värken skangrar vid tinningarna.
Mattias har druckit snaps, jag måste såväl skjutsa Hugo till mamma i Bua som köra oss andra till Ängarna, jag kan inte röra mej.

Sicken julafton.

Äntligen äntligen morgon.

Hon har äntligen fått komma hem från sjukhuset nu, Nina.
Hon har fått komma hem till familjen till jul, och framför allt: Hon har fått en diagnos, medicin och hopp om livet.
Vi är så glada så glada att vi gör små inre kullerbyttor framför Bingolotto.
Och än en gång: Påminnelsen om vad i livet som är viktigast.

Hon sitter där oförtrutet utanför Ica, Snezjana.
Hon ler och säger hej, kurar ihop sej under sin filt ju kallare det blir, lär sej mer och mer svenska och längtar efter sina barn i Bulgarien.
Tre barn har hon. Sex år, tre år, ett år. Hemma med mormor.
Hennes jobb: Att få sina familj att överleva på det vi ger henne.
Och att stå ut med blickar, spott och rötägg.
Imorgon åker hon hem. På julafton.
Det blir fint för barnen att få hem mamma till jul.
Men Å, du orättvisa värld.

Solen skiner i nära-horisonten-dis, temperaturen är över nollan, årets mörkaste dag är passerad.
Vi packar apelsinsaft och mariekex och ger oss av ner till Rut för att fråga om hon vill följa med på picknick. Rut ska åka till stan med sin pappa och köpa strumpbyxor så det kan hon inte, och eftersom Ruben mäter livskvalitet genom vänner istället för genom utflykter, (bra andemening ändå!) så hänger han med på strumpbyxturen till stan istället för att följa med oss.
Hamnen ligger stilla, några måsar flockas och sprider ut sej igen.
Solen når knappt inte över träden på berget.
På Getaryggen kommer Jessica och Magnus ifatt, och tillsammans letar vi efter det gamla raserade fortet som ska finnas här. Vi hittar inget fort, bara berg och stenrös, men vad gör det? Picknick på klipporna med blek decembersol på näsan är fint, fort eller ej.
Bertil hittar kottar, plockar kottar.
Jessica hittar mosskulle, plockar mosskulle.
Och på väg tillbaka hittar vi fortet, bara lite längre bort än vi letade först.
Den halvt uttorkade sjön och upp, nästa gång så.

Jullov.
Bertil vaknar med ett vrål. MÅÅÅNS!!! skriker han och sätter sej upp mellan oss i sängen.
Jag kisar på klockan, 7:28 visar den, på med Radio Halland på telefonen, 7:30 ska dom sända från Nordäng.
En Driving Home For Christmas senare kliver reportern i fält ut på Nordängs gårdsplan, är det en snöslunga som låter? frågar reportern i studion, om mjölkmaskinen.
Min kusin Lovisa har vunnit tävlingen om snyggaste pepparkakshus i år, så välförtjänt, Lovisa är en magisk mästare med bagarhänder.
Frukost, tända ljus, Selmas Saga.
Vi städar huset. Piskar mattor, dammtorkar, dammsuger och våttorkar, några maskiner tvätt. Fönstren skiter jag i. Och ungarna sätts framför Boxtrolls så är det färdigt på ett par timmar.
Nu har pappan åkt på ölprovning hos Jonas Brag, barnen ser på Masha och Björnen, äter äppelbåtar och räknar dagar kvar till julafton.

Nu.
Nu är hårddiskar rensade, fakturor skickade, klappar inslagna och skolan slut.
Nu jullovar vi!

Tänk, igår efter Sahlgrenskajobbet körde jag Toltorpsdalen ner, sneglade uppåt höger och tänkte att dom där husen uppe på hyllan, sicken utsikt dom måste ha. Nån dag borde jag ju bara svänga upp i den där rondellen, snirkla mellan villorna och kolla utsikten.
Idag ringer DN och ber mej åka och ta bilder till kulturen, på just den hyllan.

Det var inte vart som helst jag fick åka heller.
Det var hem till Nina Bondeson.
Jag har hört Nina Bondesons namn lite här och var i galleri- och utställningssammanhang, pinsamt nog utan att riktigt ha kollat upp henne eller vad hon gör för något. Eller att för den delen ha gått på nån av hennes utställningar.
Ser jag ju nu att jag borde ha gjort.
Vansinnigt fint måleri, broderi, hantverk, hon höll precis på att packa upp en utställning som nyss hängt på Edsviks konsthall i Stockholm.
Lisa Manner är omöjlig att peta ner från min tron, men idag seglade Nina Bondeson in som god tvåa på min lista över nu levande favoritkonstnärer.

Och utsikten från hyllan var det inget fel på, den heller.

Det är fint vad man orkar göra på lite alvedon.

Medan dagen blir till kväll och Ruben och Astrid headbangar på koreanska håller den här killen clementin-ställningarna.
Jag huttrar under min filt.

Dimgrå söndagseftermiddag över Väröhalvön, men inne är det full fart under den födelsedagspresentfådda discolampan.
Oooooooo, sessi lejdi!

En stunds flykt från ännu en evighetsdag i innebandyhallen.

...men mina tankar är hos en kär vän på sjukhus där ingen kan hitta vad som är fel.
Ge oss Doktor House och frid, tack.