Medan de som är a little more into viner än vad vi är åkte till en vingård med Brunellodruvor, åkte vi in till lilla staden Montalcino och klättrade upp i borgen där. Sienesernas sista utpost mot romarna. Historiens vingslag osv. Sen kom de där vinfantasterna tillbaka med nävarna fulla av snygga kassar och fick se lite av stan de med.

...så tittar han inte in i kameran utan istället såhär. Med solkräm i håret, under Toscanas sol. Den finaste bild jag nånsin tagit av den där minste lille pojken, vars koppor ramlat av nästan allihopa nu.

(Och klicka ni in er på det här inlägget också, här finns ytterligare trettioett bilder från denna ljuvliga tisdagskväll, min lillasysters födelsedag hemma i kallsverige och allt.)

En liten handlingstur till närmsta byn Seggiano (med en pytteliten butik som hade både välsorterad chark och en egen liten glutenfri hylla!) blev en tre timmar lång utflykt med Emma och Emelie, för när man helt plötsligt ser värsta lilla Game Of Thrones-kulissen torna upp sej framför bergen vore det faktiskt dubbelfel att INTE köra upp längs byns serpentinvägar, ta en promenad, hitta ett öppet litet kafé och stanna och äta glass där.

...och skymning. Samt lite nattliga fyrverkerier på andra sidan dalen.

Pienza. En liten kullstad mitt i Orciadalen, med vidsträckt utsikt, välplacerade dricksvattenfontäner (läs barnduschar), massor av små ostaffärer och Gelateria-glass så god att det syntes, också efteråt.

Jag saknar faktiskt ord för hur vackert här är. Så jag tänker inte börja strö plattityder över er. Kolla på bilderna. Det ÄR såhär vackert. Eller vackrare. Och vi ska bo här en hel vecka. Bara vi.

Eftermiddag i stenhuset och vi fortsätter väl på inslaget manér?

Okej. Det var värt resan, att få äta frukost med de här, bada pool med de här, hänga, slappa och bara umgås. Med de här.
Och vilket ställe vi har kommit till! Det kan vara den vackraste plats jag varit på i hela mitt liv. Ruben stod vid poolkanten och blickade storögt ut över södra Toscanas böljande kullar och dalar som syns mellan olivträd och cypresser, med cikadorna oupphörligen spelande i buskarna, och sa:
Jag visste inte att Italien var SÅHÄR stort.

Uppe i luften sprakade blixtarna borta i ett moln österut, strax söder om Frankfurt. Och slutade inte spraka. En kvart följde jag ovädret med blicken innan det försvann ur sikte från mitt fönster. Det gick inte två sekunder utan att det blixtrade. Skönt att piloten undvek det iallafall. Såatte.

Vi får flyga! Doktorn gav grönt ljus till vattkoppskillen och alla dansade indiandans av glädje härhemma.
Så bjöd Leif in till grillkväll i den där fantastiska lilla stugan han har högt ovanför Apelvikens vågor, och tråkvädret kunde faktiskt inte spelat mindre roll, där bland ginger beer, bubbelbad och söta pyjamasungar.
Sol och värme och Toscana, here we come!

(Förresten kan det ha varit första gången jag hör en unge studsa upp och ropa ÄNTLIGEN! när tandläkaren ropar in en från väntrummet, och dessutom ha hunnit sätta sej i stolen OCH börjat gapa innan jag ens sladdat runt hörnet och in efter honom. Och förresten igen så var det inte bananlack som erbjöds längre utan MELON, varpå Ruben konstaterade att om det inte var vattenmelon ville han inte ha, och tog hellre vuxenlacket som smakade mint, vilket han fick.)

Regnet hällde ner när P7 och F7-knattarna mötte föräldrarna i vårsäsongens stora avslutningsmatch. Lite päronsplitt på det, så ses vi igen till hösten!

En lite bättre dag ändå. Kopporna har varken blivit färre eller slutat klia och göra ont, men humöret är bättre och febern har inte synts till på ett tag. Två nakendagar i trädgården, fotboll, jordgubbar och krusbär. Hopp om livet!

Det är högvatten på Båles krabbstenar, högvatten och folktomt. Och som dom nappar, krabborna! Dom har nog saknat småfiskare sen de där heta majdagarna vi hade.