Mattias klipper häckar och Hugo sopar upp skrapet. Den lille nakne tillbringar hela dagen inbäddad i diverse morgonrockar, filtar och handdukar, gungar hammock, sitter stilla, sover och åker vagn. Inget sprallibena-barn här inte. Att flyga till Italien på lördag känns nu inte så jättetroligt, tyvärr.

Den här stackaren. Feber och klipanik varenda natt. "Torka meeja" och stora himlande ögon när jag drar med våtservetter över den stackars lilla kroppen. Farmor kommer med cool-mousse mot vattkoppor från Apoteket, och blöja gör alldeles för ont att dra på, så det får han vara utan.
Hela dagen faktiskt. Och napp får man ha hela dagen lång när man är såhär sjuk. Och liten.

Medan pappan lagade glappkontakt och fixade pajad varvräknare i båten, satt jag med en sovande kliekämpe i famnen inne i den fortfarande nedbäddade kojen (varifrån vi fick fly halv fyra inatt när feberfrossan Alabama väckte oss allihop med buller och bång och jag gick med ett filtinbäddat bylte längs en regnig brygga i morgonljuset med Mattias och Ruben strax efter på flakmopeden).

Igår var han pigg och frisk, lille Vattkoppan Arnesson. Pigg och frisk med sjuttio koppor som inte ens verkade klia nåt nämnvärt.
Idag är det värre. Fyrtiogradig febernatt och hundrafemtio sprickeprickar, som kliar och kliar och kliar så jag blir galen bara av att se den lille stackars kämpepojken.
Grillmiddag i Veddige orkade han dock, iallafall tills han däckade på min mage i soffan.

Lotsvägens taxitjänst AB körde ut till Ambjörntorp och hämtade farmor och Lisa, som laddat upp med lite vin på Lisas altan och som glatt fick fortsätta på inslaget spår nere i båten. När de väl kom ner i båten vill säga. Fast å andra sidan var det ju inte så länge sen åttioåriga Lisa låste in sej själv på utedasset och fick kravla ut genom det lilla fönstret, så lite hoppa-på-båt-och-åla-in-genom-taklucka skulle hon väl klara av. Vi andra kalasade loss på kräftor. Lite särskilt fint att äta kräftor nere i båten faktiskt. Tyckte dock även fiskmåsarna, som kretsade runt runt hela tiden. Måå-ga! ropade Bertil åt dem. Och klädnypsfiskade mamma på tån.

Ja, medan gubbarna sitter på rad på plaststolar i garaget och tittar på nånting med Polen-Schweiz eller vad det nu är, hänger vi inomhus med katter och barn och te.
Ett noll till oss.

Vattkoppslarmet gick, Alva hade feber och röda prickar, vi ställde in vårt deltagande i Trossvägens midsommarfirande, för någon vattkoppssmitta på Bertil ville vi inte veta av nu när vi bara har en vecka kvar till Italiensemester. Har han koppor får vi inte stiga på planet ens.
Så. Några timmar före firandet kom dom. Bertils egna röda prickar. En av dem vätskefylld. Och fler ploppade upp. En på hakan, en på kinden.
Vi fick istället strunta i midsommardansen på planen för att vi hade egen smitta, men däremot kunde vi följa med till Trossvägen, där Alvas smitta redan basunerats ut och därmed inte skrämmer bort några andra besökare. Fint så! Och en vecka och en dag, visst hinner Bertils vattkoppor gå över till Itanlienflyget? Det sista som lämnar oss är hoppet.
Så. Här har ni facit i ålderstävlingen på Tross, ordna samtliga deltagare från yngst till äldst. Mycket nöje!

Vi sitter där vi sitter och folk kommer och går, brasan tänds och dyngsura utelekande barn kommer in och värmer sej emellanåt.

En kopp te och en öl i trädgården i regnet, det är semester.

Pappan byter däck, lagar bromsar och säljer mopeder.
Jag och mini sparkar boll, "titta gäskippa", "titta Jens gäskippa", "titta Pää gäskippa", sen plockar vi lite vinbär och jordgubbar och krusbär, kollar till de redan innan midsommar vissna prästkragarna, samt "ge pappa pyss".

Dom har inte ens dratt på sej några Sverigetröjor, supportrarna i teve-soffan. Chanserna är små. "Belgien är trettiotvå steg över oss i rankingen", säger Erik Hamrén på radion. "Men om vi är bra och de inte är hundra procent, då har vi en bra chans." Vidare säger annan landslagsmänniska på radion att "man tänker skjuta på mål." Bra taktik. Skulle ni tänkt på från början grabbar.
Fast vad vet jag? Än är det bara noll noll i halvlek.

Det är olika var ens preferenser på en perfekt semester ligger.

"Det HÄR, gumman, är semester för mej. Bara vara HEMMA. Måla färdigt huset. Såga till nya handtag till räckena. Spika till spikar som lossnat i källarluckan. Byta däck på bilen. Blir det strannavär så får du ta ungarna och gå dit utan mej. Jag sätter inte min fot på stranden innan allt är klart här hemma."

Och den lille:
"Pocka mea joo-gdr. Pocka VINBÄÄÄ. Pocka alla många!"
 

Den här frukostjosen, folket! I mixen med tre apelsiner, två persikor, lite fryst mango ur frysen, och så morgonens mogna trädgårdsjordgubbar på det. Ah. Bästa nånsin nånsin.
Långsam frukost, inga måsten, ingen stress nånstans när regnet slår.
Mea joo-G-B-D! ropar Bertil.

Det är bra gött ändå. Regnet stänker mot rutan, pyjamasarna är på till lunch och playmobil-grottfolket får gå en hård match mot dinosaurieutmanarna på andra sidan fårskinnsfloden.

Fika i Ängarna, bollar i trädgården och smultron på strå.

Vi kämpar på, vi som inte får gå på Liseberg.

Idag spelar de norska tvillingarna Marcus och Martinus på Liseberg. Jag vet inte vem de är. Men det vet tydligen Sveriges samlade lågstadiebefolkning, och stormar Liseberg så till den milda grad att Liseberg får stänga portarna. Har det ens tidigare hänt?
Det var mycket skönt att Krille och Maria tog med sej Rut och Ruben på detta spektakel, och dessutom skickade liverapportering, så hon som gått och blivit folkskygg på äldre dar, slapp.

Ytterligare en fyrtioårspresent, ytterligare en hotellbrunch! Denna gången på Stadt i Varberg med systrarna Berglin och deras mor. Och med det, ytterligare en närmaste framtid i matkoma.