Det finns kanske tusen människor i världen som håller på med våtplåt, ett oerhört krångligt gammalt sätt att fotografera och framkalla, det vanliga på artonhundratalet men snabbt döende sedan torrplåten kom och gjorde livet lättare för dåtidens fotografer.
Tusen människor, och Anders Andersson är en av dem.
Varför det är krångligt?
Jo, bland annat därför att man måste ha med sej mörkrummet ut, i de fall man vill fotografera någon annanstans än hemma. Och med mörkrummet, alla plåtar, silverlösning, framkallningsvätska och fixativ.
Anders har byggt ett portabelt mörkrum, där han sticker in händerna genom ett par damstrumpor och jobbar fram plåtarna.
Så sjukt häftigt.
Ikväll höll Anders föredrag uppe på Kafé Längan på fästningen, där hans våtplåtade händer också hänger på väggarna fram till maj.

Mer analogt och hantverk åt folket.

När man i herrelös ilska slagit sönder sin mobil pga förlust i tevespel, är det skärmfritt som gäller.
Men det finns inget att GÖRA om jag inte ens får titta på teve! tjuter han.
Finns det visst det.

Och så ska vi lösa en avbetalningsplan bestående av avbockningsbara sysslor för en lång tid framöver.

Ja, här är det påsklovigt.
Huset är fullt med ungar i olika konstellationer, det sovs över och under och schackas och fikas och leks.
Snön faller och smälter.
Vi har det bra.

Dumma sill, sa aprilvädret och gav oss minusgrader och snöglopp efter att ha läskat med sjutton plus och barfotaträdgård igår.

T-shirtväder och sandalfötter och studsmatteskruv!

Det blir rabarberpaj any day now.

Så, livets andra orienteringstävling för lillebror, tre dagar senare.
Genvägar och bänkpauser, pip-stämpling och passa kartan.

Och vid läggdags ikväll:
-Är det orientering imorgon också?
-Imorgon? Nej, det är det inte.
-När är det nästa gång då?
-Det vet jag inte, nästa helg kanske?
-Kolla det! Och kolla om vi kan åka dit då.

De små i digital hög i soffan och de stora på facetimelänkar från perukfester i Halmstad och bargator i Göteborg.
Glad påsk!

En skål Grådask för Lisa och Erling den här påskaftonen.
Alla hade köpt med sej Grådask, oväntat hög konsumtion på just det märkliga russinvinet (tänkte Systembolaget förundrat).
Men det blev påsk i år också.

Det kanske är orienterare han är, den här lille?
Det började lite svagt mellan starten och startpunkten, då han kallt konstaterade: “Ja, än så länge är det inte så kul” och trettio meter senare pustade: “Nä, nu börjar det göra ont i benen”.
Men det tog sej!
Lite peppande jämförelser med Pokemon Go, lite lycka över att greppa direkt hur man passar kartan, lite kul att stanna och kolla när alla stora plumsade över bred bäck och gick i till midjan.
Och farten i nedförsbacken mot upploppet!
Kanske ändå.
Hoppet kanhända står till den här lille siste.

Firar vi skärtorsdag tycker jag, med den här gamla gulliga!
Nio år sen.
Tiden.

Torsdagsfrukost under hamnmagasinets takåsar.
Äggmålning.
Och nya försök till grafiktryck.

Vår i luften och fika i trädgården.
Och när vi går ner till hamnen och hämtar nyfångade kräftor direkt från Mikaels båt, är det utan jacka.

Lisa.
Roliga, snälla, fina, finurliga Lisa.
Idag var det din tur att gå.

Ta en hutt grådask med Erling på påskafton, sätt er och dingla med benen på bron över bäcken i Körsbärsdalen, och glid sen in i en varm vals i Mats armar, det var längesen ni dansade nu.

Jag kommer sakna dej för alltid.

Att bara få sitta här.
I det här sällskapet.
Knåda fiskar.
Äta äppelpaj.
Dricka te.
Prata.
Inte prata.

Drömhelg, ändå.

Comin up comin up.

Happy fyrtionio!
Han fick som han ville, en hel dag med samtliga någorlunda intresserade ungar i garaget.
(Och en filékniv och en kräftkokargryta av hon som höll sej undan.)

Dag ett på Tammys keramikkurs och jag kan konstatera följande:
-Jag är oerhört otålig.
-Jag vill kunna saker som jag kunde för tjugofem år sen direkt, annars vill jag ge upp.
-Jag älskar känslan av geggigt mjukleriga händer.
-Jag älskar inte känslan av att se fantastiska bilder man inte kan ta pga geggigt mjukleriga händer.
-Jag passar mer för vi-ser-vad-det-blir-skulptering, snarare än tekniker som kräver instruktioner.
-Jag märker att instruktioner är som teflon på mej, särskilt om de innefattar “höger hand” och “vänster hand”.
-Jag blir helt yr i huvudet av progressiva glasögon.

En baymaxhälsning rakt in i helgen!

Nuså, har tant blivit så gammal att hon har fått sina första progressiva heltidsbrillor.
Hej nya världen!