När dom här bägge fantastiska gifter sej, då knallar de in till tonerna av Rammsteins Du Hast, och sjunger med för full hals dessutom. Då är det de själva som, istället för prästens ord, greppar mikrofonen och berättar om hur det egentligen gick till från första början, då trettioårige Ulf och artonåriga Sofia smygsågs i hemlighet, ordlöst på Majas i stan och lite mindre ordlöst i New York.
Då är det Harriet, sju år, som agerar vigselförättare, som med myndig stämma högt och tydligt frågar: Mamma! Tager du denne Ulf Cronheim till din make, att älska honom i nöd och lust tills döden skiljer er åt? (för att sedan komma på att hon glömde säga ÄKTA make och i ilskan över detta bryta av sin blombukett och allt) och sen är det storasyster Adele som tar mikrofonen från Harriet och tillägger: Eller iallafall så länge du vill.
Då är det dessutom alldeles självklart så att brudgummen krockar med ett brunnslock, blir trekvart sen till fotografering och sladdar in när det bara är en kvart kvar tills gästerna kommer. Men jag byter om på fem minuter! ropar han. Och det gör han.
Och det går ju. Det går alltid med Ulf och Sofia. Med en laidback inställning till livet kommer man långt. Det är inte så noga, det är som det är och blir som det blir, och det blir fantastiskt.
Efter en gigantisk köttbuffé, glassabrering och pinataexplosion, öppnas portarna ut till ladan och bandet Trampstamp (som jag inte hade en aning om deras existens innan ikväll) river loss en hel massa sköna punkdängor. De bägge österrikarna som jobbar på bruket och hyr på Tången och därmed är lite förvirrat inbjudna, står med varsin öl i handen och tittar på det galna lilla folkhavet. Is this normal swedish music? frågar de. Even the OLD people are crazy? Vackra människor, fina ställe, stjärnklara natt. Vi är där vi vill vara.