Jag blir aldrig mätt på den här ungen...

...och storheten i att kunna koppla av med honom. Att komma hem med honom från förskolan och känna att jag har gjort de jobbgrejer jag ska och måste, nu leker vi, nu sätter vi på musik, ska vi dansa? Och jag sätter på Ryan Adams Gold och dansar, Bertil dansar inte, Bertil kutar in bakom fåtöljen och jag ropar Vaaar är Bertil? och han flabbar högljutt där bakifrån innan han kikar ut och kommer fram för att på nytt springa bak och gömma sej, och jag ropar Vaaaar kan Bertil vaaara? och jag hör fnitter och små små steg och ut kommer han igen och jag är inte stressad det minsta över en massa saker jag inte hinner med, nu hinner jag med och friden folket, friden. blogg-150826bertilhemma1 blogg-150826bertilhemma2

Öresundståg i kvällningen

Blixtporträtt på Geovetarcentrum