Inspelningen, för två månader sen.

Femte oktober var det vi packade ihop Bengts Compact, Janne Bergmans Puch Dakota och Viktoria Axelssons Monarscoot (Jag sålde ju min Monarscoot till Sara bara nån månad innan På Spåret hörde av sej och undrade om vi kunde tänka oss att vara med och om vi isåfall hade just dessa tre moppemodeller i vår ägo eller bekantskapskrets) och körde upp till SVT på Lindholmen i Göteborg. Där fick vi leda in våra moppar (ivrigt påhejade av bandet, Hurricane Gilbert pekade på Bengts Compact och sa ”jag hade en sån” och sen pekade han på Mattias Dakota och sa ”men jag VILLE ha en sån”) och sen sitta och vänta i Snickeriet så ingen tävlande by accident skulle springa på oss.

Det var kallt att vara hemlig. Visserligen fick vi en fruktkorg och en godisskål och en allvetande vemvetmest-frågeskapar-Niklas till sålängekompis/vakt där vi satt och väntade, visserligen trivdes Bengt som fisken i vattnet i Snickeriet där han gick runt bland alla sågar och svarvar och stora maskiner och visserligen stod där ett minipingisbord bredvid där Mattias klådde mej med cirka 176-98. Men snyggloungen fick vi inte beträda, inte förrän efter vår entré, tre gamla moppar (men inte så gamla som Elisabet Höglund trodde) som spred knatter och tvåtaktsdoft i studion.

Jag satt där i kulisserna beredd med koppling och gas och var mest nervös att hacka på dragläget eller få tjuvstopp när jag skulle köra in. Augustifamiljen drog igång musiken, studiomannen vinkade in oss med hela armen, jag släppte upp och gasade in och bakom mej stod Bengt kvar, han hade glömt vrida på bensinkranen. "BRYT!" ropade studiomannen och jag fick sparka mej tillbaka till kulisserna. Tur, för min andra sväng blev mycket snyggare.

Jesper Rönndahl drog till med Puch Dakota på både Bengt och Mattias för att säkra upp, och Göran Hägglund borde ha fått rätt när han nickade mot mej och sa Monark-scooter, det tyckte jag nästan var mer rätt än domar-Lindström som uttalade det MOOnarscoot.

Efteråt fick vi komma upp till skönsofforna, tevattnet, godiset och teveapparaten där vi kunde se programmet samtidigt. Där stod kvällens artist Jill Johnsson i skyhöga klackar (”Varför GÖR man såhär mot sin kropp?” undrade hon innan hon sparkade av sej dem) och där fick vi sitta mjukt och skönt och sen se henne sjunga såväl Tina Turner-dängan I can´t stand the rain som en fantastiskt fin omtagningsversion av Norah Jones Don´t know why. (Kanhända till och med bättre än originalet. Även om jag inte trodde det var möjligt.)

Det var roligt det här, om än väldigt många timmar för några minuters resultat. Och så fick jag sitta i dressinen. Den enda anledningen jag har att vilja vara känd, att få sitta där på riktigt och delta.