Roberts begravning

Du din underfundiga glimt-i-ögat-person.
Som alltid fanns på rätt sida vid rätt tillfälle, som dök upp precis bredvid den som behövde dej.
Du hade ett särskilt sinne att se.
Se den som behövde bli sedd.

Vi var inte nära längre, jag kommer inte sakna dej dagligen.
Men jag kommer sakna att du inte finns.
Och jag tycker att jag håller ihop, jag vet att jag alltid har nära till mina tårar men kyrkan är stor och luften är fri och jag fryser kanske lite där jag sitter, men jag håller ihop.
Tills jag tittar upp och ser Monica.
Och Anna.
Och Lotta.
Din mamma, din fru, din dotter.
Dom begraver dej idag och det är så fel och så orättvist och så oändligt sorgligt och ingenting av kyrkan syns längre.
Prästen pratar så fint och hon som sjunger sjunger så vackert och folk är så ledsna.
Det stora ingentinget.
Resten av livet utan.

Robban, tack för att du såg.
Tre gymnasieår av trygghet, pikar, glitterblickar. Insikter.
Såna där under-huden-irriterande råd som man vet är rätt men som man inte orkar.
Inte undra på att dina elever och deras föräldrar älskade dej, inte undra på att de delar med sej av hur du räddat och sett.
Robban, tack för att du fanns.
Och fridens liljor tills vi ses igen.