Toughest

Toughest

Jo, det är tufft, Toughest.
Det är åtta kilometer löpning, plus straffrundor. Med fyrtio mer eller mindre svårforcerade hinder på vägen.
Bra att vara snabb. Och stark. Och smidig. Och lång.

Jag ställde mej vid mudlands, tre lerhålor på varann som skulle flygas, plaskas, vadas över.
Nina kom, Per kom, Stenman kom, Pär kom, Johan kom, Fredrik kom, Henke kom.
Till slut kom Mattias också. Med blodig skalle.
Jag ramlade, sa han när han klättrat uppför vattenfallsbacken. Och så fortsatte han iväg.

Han ramlade alltså.
Det var två stockar, en låg och en hög, man skulle kliva upp på den låga och kasta/häva sej över den höga. Efter första försöket, då han inte nådde upp, bad han Pär putta till honom lite, så han skulle komma upp lättare. Pär puttade, och Mattias flög för högt, för långt, flög över stocken och rakt ner i backen, med ryggen/nacken/huvet först. Reste sej, såg stjärnor. Satte sej, och minns inte så mycket mer.
Pär och Johan stannade hos honom flera minuter och arrangörerna ville tillkalla sjukvården.
Det ville inte Mattias. Han ville... fortsätta.
Han fortsatte.

Det är så konstigt, sa han efter genomfört lopp (!) Jag har inget minne alls av de fyra hindren som kom sen. Det är helt tomt.
Henke fick berätta för honom att han (Mattias) frågat hur många straffrundor han skulle springa på ett ställe. Det mindes han inte.
Och sjukvårdarna vid målgång sa: Jaha, det var du som ramlade vid stockarna, arrangörerna ringde om dej, de sa att du ville fortsätta. Och så sa de att det troligtvis var hjärnskakning och att man helst ska ta det lugnt efter hjärnskakning.
Lugnt my ass.
Den här conehead-fast-bakåt har en målgångsmedalj runt sin hals.

I övrigt? Så vann såklart Nina över alla andra. Med den ena krämpan efter den andra, samt feber igår.
Hon har en lika beundransvärdkorkad vinnarskalle som min man.

Göteborgskväll

Göteborgskväll

Ettagluggare

Ettagluggare