Orreviken

Ovädret hägrar i horisonten, men vi chansar och tar sjövägen över Onsalafjorden, mot Orreviken.
Sälar solar, barnen halvsover, och regnet kommer till oss ungefär i jämnhöjd med Nidingen.
Vi rundar Malö, passerar Mönsters utkikstorn och ser Onsalaobservatoriets globenbollar föröver.
Där står Tony och Kicki och vinkar i lilla Orrevikens hamn, och vi är framme.
Längsta resan vi gjort hittills!

Kväll på Västkustvallen

3-2 mot Lilla Träslöv och fotbollslycka på Västkustvallen.
Stormen har lagt sej, fredagskvällen skiner sol och sju sekunder efter att Hugo spurtat in med tröjan på trekvart får han gult kort, han var för snabb.
Sally fyller åtta år.
Hallands Nyheter livesänder matchen från ett ställningstorn.
Slutsignalen ljuder och hemmaspelarna jublar med blandade småhopp.
Svordomarna från bortalagets ilskne tränare däremot, de hörs ända ut till Sönnerö.

Terapihörnan

Trappräcket är snickrat, hammocken är målad och trädgårdsmöblerna är inoljade.
Den rastlöse gör skäl för sin semester.
Nä, nu ska jag sitta en stund i mitt lilla terapihörn,
säger han medan han öppnar en öl och humlorna surrar runt i lavendeln.

Skymningsbård blir gryningstimme

Den här grejen “sova i uterummet” som förra natten blev en succé och som jag gav mej på inatt eftersom barnen så hjärtans gärna ville att jag skulle sova där med dem, den blev inte någon vidare succé. För mej.
Det var oppifrån-ljust.
En kort stund var det mörkt, sen var det ljust.
”Nu går solen knappast ner, bländar bara av sitt sken” skrev Harry Martinson.
Återstoden av stormen slet och drog dessutom i hammocken och trädgårdsmöblerna utanför, ett aldrig sinande brakande som närapå kunde mäta sej med åskan jag och Josefine gick rakt in i häromdagen.
Kallt var det dessutom, trots sovsäck och extra filtar.
Inte kunde jag hämta bok (och typ pannlampa för underifrånljus) heller, för Bertil sov så gott på min axel.

Snudd på dygna alltså.
Kan tänkas att det blir en eftermiddagslur idag.
Och det var ändå mysigt, trots brist på såväl sömn som succé.

Sova i uterummet

Nu var ju själva punkten på sommarlovslistan egentligen “sova på studsmattan” men eftersom det blev haj och godbaj till den för ett par dagar sen när alltför många fjädrar släppt, så fick “sova i uterummet” komma in och rädda upp det hela.

Jobbarna

Två dagars fönsterbyte, med Peter och Gustaf i huset och en liten unge som så gärna vill vara med att han, medan dom och vi har frukostrast i uterummet, står och gastar i trappan: “JOBBARNA! JOBBARNA, VAR ÄR NI? VI SKA JOBBA NU, JOBBARNA!”
Sen sitter han på sängen och säger: “Ni säger vad ni vill ha för grejer, så GER jag er det”, en kompromiss som alla kan godta (och komma runt), för annars hade han nog helst varit med och lyft rutorna också.

Idalavandring

Stättared till Äskhult, en etapp på Hallandsleden jag trodde skulle vara vacker, men som… nja.
Det var mest mossar och högt gräs.
Visa i minnet av fästingbonanzan som drabbade oss mellan Grimmared och Kvarnadalen (där det i långgräset måste lurat miljontals eftersom fyrtio av dem hoppade över på Josefine och femton satte sej att kalasa på mej) var det varken huggorm (min skräck) eller vildsvin, varg och björn (Josefines skräck) som innehade våra tankar längs den halvt igenvuxna leden idag. Det var fästingarna.
Eller nåja. Mina ormögon var påslagna som alltid. Men Josefine klappade inte händerna en enda gång, inte heller gjorde hon ett enda litet HOJ!-varningsutrop, inte längs hela vägen faktiskt.
Vi gick och gick, och satte oss att fika högst uppe på höjden efter Rampegärde.
Det märks lite vilken nivå vi har, på vandringsfreak-och-frisklivs-barometern.
Josefine plockade upp rödbetsjuice, ägg och avokado.
Jag drog fram en halv kebabrulle.
Sen brakade det till så hela skogen skakade.
Snabb googling på “vad gör man ute i skogen vid åska”.
Svar: Man undviker träd, skogsbryn, kullar och berg.
Ytterligare ett mullrande dånande brak och vi (eller ja, kloka Josefine, dumdristiga Malin hade gått vidare) insåg att ett telefonsamtal till räddningspatrullen mamma och pappa Arnesson var det enda rätta.
Det är så bra med pappa på det sättet. Man är mitt ute i skogen, och så kan man ringa hem och säga: “Minns du det där stället du visade mej på kartan där det fanns en ny väg istället för stigen, med en vändplats uppe på berget, DÄR är vi, kommer du och hämtar oss?”
Det blev reträtt efter sju kilometer idag, vi kom aldrig till Äskhult.
Men ändå, noll fästingar!

Hett lag

Ytterligare en storförlust på sista matchen innan fotbollssommarlovet, men tur att övriga livet kan få upp humöret igen.

Tomater och hammockspa

Schersminen har aldrig varit vackrare än nu, och med sommarstormar på ingång gäller det att passa på att njuta innan vinden far iväg med blommorna all världens väg.
Mattias går och plockar och påtar, flyttar upp hammocken till altanen och gör en vindsäkrad liten vrå för sin lilla odling av bönor, chili, djungelgurka, granatäpple och Bertils alla tomater, nere i lähörnet där hammocken stått fram tills nu.
I hammocken har Bertil öppnat spa och tillhandahåller samtliga massagerörelser han lärt sej på förskolan.
”Solen i nacken” är den skönaste.
På alla sätt.

Hamnhäng

Fika på medplockade trädgårdsbär, optimistjollekurs i viken och mammaochpappadejt på glassbryggan.
Lite krabbfiske på bryggan nedanför, där snart pappa var den ende som satt kvar med håven i högsta hugg, och stilla stensitt i kvällningen.
Nu hade vi såklart just en väldigt bra liten stugsemester, men med ett sånt här hemma behöver man egentligen inte åka någonstans.

Nattsmyg

Klockan är tjugotvå och även om skymningsljuset dröjer sej kvar ute på campingen är det skumt för små barnkroppar inne bland träden.
Varsin ficklampa, ett gäng lysstavar och sen; en rundtur bland känna spaghetti, räkna reflexer, identifiera ljurläten och lägga ihop bokstäver till ord.

Strandängar och jättestuga

Cykeltur bland söta lamm och vackergiftiga fingerborgsblommor längs strandängarna i Haverdal.
Nere vid vattnet ligger grottan Jättastuan som enligt legenden beboddes av en jätte som en gång blev så arg att han kastade sten mot folket på stranden. Så väldigt jättelik kan dock inte jätten ha varit för om jag varit lite mer ovig hade jag inte ens lyckats åla mej in i hans stuga.
Men kvällen är ljum och stenarna varma, och utanför grottan hittar vi en geocache utan att ens ha letat efter den. Jag hade nästan glömt att geocaching finns. Bra utflyktsnöje ju!
Note to self.