Esmat

Esmat och hans storebror Asad kom till Sverige för två år sedan. Då hade de tagit sej hela vägen från Afghanistan och hit, och Esmat hade ledsagat Asad genom hela flykten till Europa. Asad var svårt synskadad, nästan blind. Han var sexton år, lillebror Esmat var tretton.
De kom till Sverige, fick asyl och flyttade in i ett familjehem tillsammans.
För några månader sedan fyllde Asad arton år. Enligt Migrationsverket kunde han då utvisas.
Tillbaka till Afghanistan, landet där det inte fanns en enda människa som kunde ta emot honom. En nästan blind artonåring. Mamma och pappa, döda båda två.
Man får inte utvisa barn från Sverige utan ett ordnat mottagande, men i och med att Asad skulle utvisas, kunde man då även utvisa Esmat. Femton år gammal, kunde ju hans artonårige storebror vara "det ordnade mottagandet". Hans artonårige blinde storebror, som han själv fått ledsaga genom hela flykten till Europa.
Asad förstod hur det hela hängde ihop.
Och några dagar efter utvisningsbeslutet tog han sitt liv.

Esmat fick uppehållstillstånd.
Han hade ju inte längre något ordnat mottagande i Afghanistan.

Den här hjärtlösheten.

Underkläder i Ängarna

När vi svängde av 154:an och in på vägen mellan Floastad och Skinnarlyngen, kom haglet.
Haglet.
Hagel var det inte några väderprognoser som hade nämnt, när vi veckan lång lusläst alla väderappar inför plåtningen av BH-Pias nyaste underkläder.
Oh well. Vi klarade oss åtminstone från snö, trots iskyla runt tappra tappra modeller.
Jag stod där, fullt påklädd och dessutom med yllelångkalsonger och termotröja, och jag, ja, frös.
Ann-Marie, Jennie, Junea och Pia ska ha världens alla eloger för såväl mod som hårdhudhet, efter timmar i kallt hus och kall trädgård.
En sista odödliggörning åt huset, som senare i vinter kommer jämnas med marken och försvinna för gott.
Fyra lättklädda kvinnor i var vrå, på golven där mattfransarna fastnat.

Tänk ändå hur dom sitter och flabbar i sin himmel nu, Arvid och Rune.

EU-tomt i Göteborg

Jag var i oerhört god tid till Göteborg idag. EU-toppar på besök kräver tydligen avstängda vägar, så jag laddade för kö. Och så: Ingenting. Mindre trafik än nånsin förr, och tvåhundra lediga platser på Valhallaparkeringen. Den här skrämselpropagandan polisen kört har ju funkat. Inte en kotte tog bilen till Göteborg idag. Ja, utom jag och ett par till, då.
Jag sitter i bilen och väntar på mitt jobb, ett DN-jobb, dagens tredje. Jag får pling i mobilen från förskolan, dom är poliser och brandmän och världens gulligaste, och jag längtar efter mina barn. Jag har knappt sett dem den här veckan. Jag jobbar hela tiden. Fjorton, femton, sexton timmar per dygn. Jag är borta, sen är jag hemma och gör ut jobben framför datorn, sen går jag och lägger mej. Mattias gör allting hemma. Väcker, borstar tänder, lämnar på fritids och förskola, hämtar barn, handlar mat, lagar mat, tränar ensam tjugofem åttaåringar (som inte lyssnar) i innebandy, packar gympaväskor, kommer ihåg frukt, går och lägger sej. Han orkar inte ens vara vaken till sporten.
Det regnar. Ridande poliser patrullerar förbi mej. Hälften av alla fordon jag ser är polisbilar och piketbussar. Jag sätter mej på ett kafé och väntar på reportern som kommer med tåg från Stockholm, väntar på honom vi sedan ska träffa, killen som varit med om så vidriga saker att jag har ett stort hål i bröstet av sorg för honom.

Mitt liv må vara stressigt, men vilket fantastiskt liv jag har turen att ha.

Stadshotellet i Varberg

En kunde ju ha önskat att det varit en hotellnatt med den här snygge movembermannen som hägrade ikväll, men närå, dagens kvällsjobb var porträtt på Ringhalsjubilarer i stadshotellstrappa.
Fin assistent. Skönt när det går att kombinera dygnetruntjobb med att umgås en smula.

The Vampire Revolution

Tåg i arla morgontimme, Broen över Öresund, av vid Hovedbanegården, letaletaleta bland byggavstängda kvarter efter rätt vägar till Kødbyen, hitta rätt, se vampyrdans med blodbad, plåta vampyrdans med blodbad, tillbaka till Hovedbanegården, Tivolipinnen lysande i skymningen, hitta rätt tåg, Broen tillbaka och mörkerresa hem.

Storaberget

November på Storaberget, i ett blekkallt ljus som bara dansar upp ovanför trädtopparna och vänder ner igen. Vi hann en festis, ett par pepparkakor, en gnagande ekorre och några dyk i ljungen. Sen var denna dagen förbi och imorgon åker jag till Köpenhamn.

Sammandragsdag

Innebandysammandrag, där lag-där-alla-fattar-hur-de-ska-placera-sej dänger till lag-där-alla-fem-utespelare-jagar-bollen-samtidigt.
Storebror dömer och lillebror springer runt hand i hand med tjejerna.
Och när vi kommer ut igen, kommer kvällsmörkret krypande.
Det var den soliga söndagen det.

Ängarna

Det är svårt att tro att det bara är alldeles nyss det bodde någon här, hos Arvid och Rune i Ängarna. Det ser snarare ut att ha övergetts någon gång på femtiotalet.
I köket ligger en almanacka, avriven fram till tisdag den 30 maj 1939, bredvid en dammig gammal namnad kamera som hittades när man demonterade kakelugnen alldeles nyss. Ett bra ställe för Arvid att gömma sin kamera på.
I Claras klänningsgarderob ligger ett kort från Ullareds Kristidsnämnd, och var tavlorna hängt syns tydligt.
En död fågel på vinden. Och en levande inne i sädesmagasinet.
Min morbror Leif låser upp för oss, och visar såväl en gammal rävsax som en barbarisk svartråttfälla. Samt hålet där Rune ramlade från rännet rakt ner i ladugården. Han visste att hålet var där. Bara inte att det var så gistet runt.

Här i Ängarna ska vi fotografera nästa helg, underklädesplåtning med modeller som förmodligen kommer att (bokstavligen) frysa häcken av sej.
BH-Pia och jag tog en rektur till utflykt idag, förbi immande sjöar och daggfruset gräs, till huset i Svartrå som efter vintern kommer vara ett minne blott.

Lindomekillar

Fyra kusiner i novembergrumlighet.
Och den här stora tröttheten.
Känns som att jag behöver retreat efter den här semestern och inte alls ta itu med hundrafemtio olästa mejl.

Hem

Från ett regnigt Hopfgarten genom ett uppklarnande Brennerpass ner till ett soligt Südtirol med arton graders höstvärme. Fyrtio mil på fyra timmar, med varsin chokladkalender åt ungarna när både Hitta Doris och Vaiana var färdigtittade, en lucköppning för varje avfart.
Så lyfte vi hemåt igen från Bergamos flygplats, över Alperna i kvällsmörker, hem till vårt hus igen.
Jag har glömt hur mitt rum ser ut! ropade Ruben och tog alla trapporna i fem steg.

Några elefantöron har dött, annars är allt som vanligt.

Kristallwelten

I Wattens ligger Swarovskifabriken, ligger Swarovskifabrikens Kristallwelten.
En värld full av glitter, med allt från en pärlbeströdd Darth Vader till en stor dom gjord av speglar.
Ute, mellan den lilla sjön med de överhängande kristallmolnen och lekplatsen med vattenbanor och kullabyrinter, har dom byggt ett lektorn åt ungarna. Fyra våningar utsiktslek med ett klätternät genom alla fyra, rutschbana mellan avsatserna och ett nät allra högst upp, där man kan klättra ut över sina kompisar, om man vågar.
Medan Hugo och Mattias hade egendag med shopping i Wörgl, hade vi övriga en splendid avslutning i Wattens, på en semester i världsklass.
Imorgon kör vi alla milen ner igen genom Norra Italien, förbi Dolomiterna och Gardasjön tillbaka till Bergamo, till luften, till Sverige.
Hejdå Österrike, hejdå fantastiska extrafamiljen Bjerler (Bertil brast ut i otröstlig gråt idag när han förstod att vi måste åka ifrån dem imorgon) och hejdå fina lilla höstlovssemester.
Vi kommer igen!

Hopfgarten by night

Det är helgdag i Österrike idag, alla helgons dag.
Kyrkogården i byn lyser rosaröd och stilla, folk vi möter hälsar med nåt jag helt omöjligt kan höra vad dom säger, jag säger bara "hallo" tillbaka, helt skämmigt, här kommer dom på sin stillsamma allhelgonapromenad och hälsar som man ska, och så svarar jag "hallo".
Till slut möter vi en dam som säger "abend".
TAGET!
Jag säger artigt "abend" till alla efter det, "abend" borde ju duga, om en österrikare säger "abend" då kan jag också säga "abend".
Varför ska man överhuvudtaget hälsa på folk man inte känner? undrar Hugo.
Nej, säg det. Men det är väl snällt?

Abend på er, i allhelgonanatten.