Av alla fotografer i Sverige tycker jag att Gustav Gräll är allra bäst.
Blicken, färgerna, glädjen.
Och då nämner jag inte ens något om bjussigheten, förmågan att alltid lyfta alla andra, att sprida så mycket godhet och glitter att varenda människa som kommer i hans väg känner att världen plötsligt blev lite lite finare.
Gustav är också the yoda av blixt.
Själv skyr jag blixten, jag tycker inte om att den, tja, blixtrar så jag syns, jag vill helst inte märkas, fluga på väggen är mitt bästa.
Dessutom är det det här med otekniskheten som är min ständiga akilleshäl, jag lyckas alltid få in nån jäkla inställning jag sen inte kan få bort, antingen blixtrar det för mycket eller så blixtrar det för lite.
Aldrig nånsin blixtrar det lagom, så som det gör i varenda bild av Gustav.

Men ikväll, ikväll skruvade jag på blixten innan jag gav mej ut.
Ikväll blev en hommage till Gustav Gräll.
En Grällkväll.

Typiskt att det skulle börja snöstorma just när jag måste till Göteborg på jobb.

Gott nytt år från Storaberget.

Sista solnedgången 2025.

Planen var Nimis.
Men i den här isande märgkalla nordanvinden blev inte den sidan av kullen ett alternativ.
Istället: Ransvik och Diamantklipporna i lä.

Höganäs pir.
I solsken och snålblåst och keramikplattor hela vägen ut.

En färjetur, en skymning, en restaurang, ett hotell vars utlovade pool var sönder och stängd.
Besvikelsen.
Men en bastu, ett fotbollsspel, pingis, yatzy, mocktail i baren och skräckbok i taksäng senare tror jag att det blev en rätt bra dag till slut ändå.

Äntligen kom vi oss då över sundet och till Louisiana.
Äntligen Kusama, äntligen Giacometti.
Jag älskade Marisolutställningen men Bertil ville därifrån, “dom är LÄSKIGA.”
Däremot fastnade han för Jon Rafman och hans googlebilsfotograferade gatubilder.
Lyssnade länge på hörlurshistorien om bilkraschen och den döde bakom vraket, letade i rummen, fann den, imponerades.

-Kan vad som helst vara konst?
-I princip, ja.
-Kan min HAND vara konst?
-Ja.
-Kan jag lägga ett blad på ett papper och ställa ut det?
-Det kan du.

Vinterorienteraren fick skuggsällskap på orange bana runt solvacker Skummeslövsskog idag.

Samtliga herrmiddaggängsmedlemmar, med samtliga herrmiddaggängsfruar, och samtliga med röda tröjor på.
Eller ja, en oröd Alison.
Och så två fina hangaroundsöner förstås.
Bra kväll!

Äntligen.

Ingen vågar idag andas att de här bägge ska tvingas göra nåt annat än att vara i garaget idag.

Ännu mera mat.
Och lite handnötknäckning.

En stickning och en brasa och jag är nöjd.

Kanhända nyårsdagen klår den, men annars är degdagarnas degdag här.

Lite frost, mycket mat, kalleankasömn och fin familj.
God jul från South Park Santa och hans vänner!

Bingolottokväll med det godaste tapasbord jag nånsin smakat.
(Och när det sen blev straffar mellan Arsenal och Crystal Palace på den lilla ipaden på soffbordet flyttade sej hela skaran omärkligt ihop i en enda mysig hög.)

Den dagen jag inte tar med mej storkameran ut på promenad är förstås den dagen då solen tvärlyser på Nidingens tre fyrar mot molnmörk fond, så dom ser helt AI-genererade och ditklistrade ut därute vid horisonten.
Idag fick mobilkameran duga, på efterlängtad solpromenad.

Fotojobb på Varbergs teater, fika med Irene och Lars Bertil, jakt på de sista små julklapparna inne i stan.
Men vi hinner sitta här och spela spel också.
Julafton på en onsdag är perfekt.