Snart kommer han kanske och knackar på hos er, den här lille.
Och om inte, så kan man köpa Bertils majblommor här.

Det är vissa här som har tio år gamla bilder på sej själva, sa Ann-Sofie som hjälpte mej vid de stora personalfotograferingarna jag gjorde på Chalmers häromveckan.
Och så skojade vi lite om det.
Hur man gärna vill se ung och snygg ut.

Så tänkte jag på på headerbilden som legat högst upp här sen jag startade den här senaste versionen av min hemsida.
I april 2016.

Så idag fick Mattias vara porträttfotograf.

Gula fläcken är undersökt och pappa ligger på soffan i solglasögon.
När jag opererade mina ögon hade jag solglasögon i flera veckor.
Eller, de första dagarna hade jag inte ens det, jag låg bara på soffan i min källarlägenhet i Umeå och blundade och lyssnade på ljudböcker som jag varit förutseende nog att gå till bibblan och låna före operationen.
Sen började jag jobba igen och fick nästan direkt åka till Stockholm för att fotografera melodifestivalfinalen i Globen.
Jag jobbade på Västerbottenskuriren då och vi skulle följa länets hemmahopp Sandra Dahlberg från Klimpfjäll.
Det var bomber och raketer och fyrverkerier på scenen, ögonen sved och jag behöll solglasögonen på inomhus också.
Lena Ph vann med sitt mikrofonstativ, det var i mars 2004, jag behövde varken linser eller glasögon längre men solglasögon inomhus är ju nästan lika skämmigt som när jag häromveckan blev utringd till fästningen där en död kvinna hittats nedanför muren, jag var i närheten när dom ringde men storkameran låg hemma i Bua, fota med mobilen! sa redaktören och jag gjorde det, jag gick runt med mobilen som en annan gränslöst nyfiken medborgare, såna som fotograferar trafikolyckor istället för hjälper till, såna man hatar.
Pappas solglasögon rök nog samma eftermiddag.
Och jag blev fri från glasögon och linser då men tji fick ögonen ändå när dom närmar sej femtio.

Jag trodde bara att Peter skulle komma och KOLLA på hur vi skulle kunna bygga, sa Mattias när han flera timmar senare pustade ut med en öl med Lisa och Fredrik på vår plötsligt sprillans nybyggda u-soffa längst bak i båten.
Men så kom han med sågar och verktyg och allting. Det var bara att köra!

Ska ni göra DET HÄR en fredagkväll? undrade Ante när vi kom ner till hamnen med drevet på flaket. Ni kommer bli osams.
Och ja, isvindar blåste från norr, det var kallt och tungt och obändigt och svårt och man hade behövt ett par tre man med bläckfiskarmar för att trycka i alla splintar och trä på alla bälgar och passa alla hål samtidigt, det tog ett par timmar men till slut blev det gjort och dom svordomar jag fick (och eventuellt förtjänade pga svårighet att ta emot krångliga instruktioner under stress) gick ändå över rätt fort.
Drevet är på och övrigt båtfix kan följa!

Nyp mej i armen vad jag är glad att bo här.

Vårens första orienteringsträning, i det vackraste aprilkvällsväder OK Löftans nybörjar- och fortsättningsgäng har sett.

Ja, det är ju såklart inte roligt att få vattenläcka i huset och att inte få bo hemma på flera månader, men när man nu liks ändå måste flytta till evakueringsbostad så kan ju den här stugan vid havet så att säga DUGA.
Och det är dessutom den andra evakueringsbostaden med 180 graders havsutsikt som Irene (tidernas bästa tröjstickare) och Lars Bertil (tidernas bästa tröjupprepare) har hittat.

Årets första “pizza-vid-havet”-kväll.

Äntligen är stora Chalmersjobbet färdigredigerat och skickat.
Nu har jag bara hundraarton triljoner egna råfiler från Bertils Warbergsspel och Rubens seriefinal att gå igenom, men HUR kan jag sitta inne och göra dem när vädret mår såhär?

Rabarbrarna vecklas ut och uteinnebandyn är ömsom vin, ömsom vatten.

En liten morgonpromenad innan gardinerna dras ner och bildfabriken startar.

Så fick vi ändå ett fint slut på den här säsongen.
Sista innebandymatchen spelad, nu är det vår!

Väl kämpat, gängen!

Grill och spel och fredag.

Fredagseftermiddag i halvöns lilla självbetjäningsväxthus i Sanddamm.
Blomsterbarnet vill handla citrusträd, får nöja sej med minipåskliljor.
Ikväll ska vi ha femtioårskalas, sen blir det total innebandyhelg för samtliga slantar.

Titta vad Irene har stickat till mej.
En fullkomligt fantastisk Malin-tröja, i finaste isländska léttlopi-ull.

Den här tröjan kommer jag älska tills jag dör.

Det må vara fint att resa bort sådär ibland.
Men det är här jag vill vara.

Ja, hem till presenten, som tyvärr var en smula för åbäkig för att få ner i våra handbagageryggsäckar.
En alldeles äkta manet av Helena Palm.

Ja.
Ett halvt sekel fyller han idag.
Det firar vi.