Solsken och fågelsång.
Vår i luften idag.

Den lille semi-nybörjaren har växt in i en ny, lite knivigare, H12-klass innan han knappt hann komma in i H10. Så då åker mina orienteringsskor på igen, och skuggar honom på Uvens vintercup, i öppen klass modell lite svårare.
Det blir lite fel, och jag som från början bestämt att jag “bara tyst ska hänga efter, vare sej han går rätt eller fel” får revidera det när han börjar klättra rakt upp för en lerig brant (dit han alls inte ska).
Halvvägs uppför branten bryter jag mitt löfte, mest för att jag undrar hur jag annars ska lyckas ta mej ner igen i lerhalkan, utan brutna ben.

Imorse satt vi vid frukosten, jag och Mattias tipsade om lite olika sätt att tänka i skogen, när han tittar upp på oss.
”Det ÄR ingen tävling!”
Och mitt på en nedförsbackestig i skogen, efter ett par tre sju dåliga vägval och rättningar från skuggan i orienteringsskor, ropar han rakt ut:
”Jag ÄLSKAR orientering!”

Det är nog den här mamman som har en del att lära från semi-nybörjaren, och inte tvärtom.

Ja, jag kan ju ha trippla lager ull under ytterkläder, men di där stackars skådespelarna som ska stå (och gärna helst se ohuttriga ut) i blåshålet bakom Eskils källare en lagom rösen dag i januari, dom förtjänar sin varma choklad.
Allt för konsten!
(Resultatet, utan jack-folk? Om nåt år eller så, på ett Teater Halland nära dej.)

Vad ska vi göra efter skolan idag?
Ja, efter att han ratat alla mina förslag (gå ner och ta ett kvällsdopp, ta en tur med båten, gå ut i skogen och plocka svamp) med en blick som om han inte var helt säker på om jag skojade eller inte, så nappade han till slut på:
Fotspa.
Så vi värmde vatten och hällde i fotsalt, och medan vi sen tittade på den makalöst fina lilla japanska animefilmen När Marnie var där, badade vi, smörjde in och masserade varandras fötter.
En och en halv timmes varm lyx.

Kolla himlen mamma! sa han som satt i utsiktens riktning, och jo.
Himlen.
Den med.

Fullmåne över havet på frostmorgon.

Igår när jag körde på jobb till Kortedala föreställde jag mej fullmånen över kvarteren och tänkte på alla gånger jag lyssnat på Jens Lekmans gamla Night falls over Kortedala.
Jag hade precis flyttat då, från Nynäsvägens oupphörande trafikbrus i Stockholm till ett grönt gammalt artonhundratalshus i en fiskeby på västkusten, till Mattias och Hugo.
Till Bua.

Och imorse:
Fullmånen.
Så tacksam att jag hamnade här.

Ett av mina finaste återkommande uppdrag, när jag får åka till olika städer i Halland (idag Falkenberg) och fotografera alla deltagare i Musik Hallandias satsning Systrarna.

Artistfotografier, utifrån deras egna önskemål och moodboards.

Det var coronatider när vi satt hela familjen, alla snorsjuka och bli-hemma-stämplade, och sträcktittade på alla avsnitt som fanns av Hjälp vi har köpt en bondgård.
Vi älskade den allihop.
Bertil för att han ville bo på en bondgård och odla obegränsat.
Ruben för att han ville bo på en bondgård och få tillgång till mark att köra cross på.
Och Mattias för att… jag vet inte. Han var mest uppgiven över hur Kalle och Brita hanterade allehanda praktiska göromål. Fast leende uppgiven.
Jag älskade att det fanns ett program som ingen ville sluta kolla på, att vi bara mös oss längre ner i soffan tillsammans, med tekoppar och chips och kanske lite onsdagsgodis.
Det är så jag minns corona.
Hjälp vi har köpt en bondgård, i pyjamas.

Nu har Hjälp vi har köpt ett franskt ruckel dykt upp.
Och vi fastnar.
Allihop.
Kanske att jag är liite trött på Kalle och Brita och deras vi-har-fattat-vad-som-funkar-grej.
Det kändes piggt och kul och nytt de första säsongerna, men nu, nja.
Men iallafall, kul med soffhänget, brasmyset, intresset.
Ingen tar upp sin mobil och slänger blickar på den istället.
Mattias ger upp ett vrål när Brita börjar i fel ände som vanligt, Bertil skrattar, Ruben står och tvekar någon minut innan han faller ner i fåtöljen han också.
Fint så.
Januaridvala inomhus.

Änt-lig-en.

…och här ser vi en nybliven moppekortsklarare!
Bredvid sin mor, som nog lättade sju hekto när klararen kom ut ur genom dörren med ett leende som gick från öra till öra.
Hurra för denna arla morgon, jullovets sista.

Trettio sekundmeter i byarna, och efter att ha kurat inomhus i tak-knaket hela dagen är det inte utan att jag känner livet i mej!

Dagens passa på:
Pulka och fortbygge i Veddige!

I Svartrå ligger snön kanske inte meterdjup, men iallafall fullt tillräcklig.

Lämnar vi den här penntrollungen i Stråvalla bygdegård då, för att lana tills han stupar.

Te till eftermiddagsfrukost för sömnig tonåring.

Man tager vad man haver i västkustskt vinterland.

Hagelstormsmorgon med 28 sekundmeter i byarna.
Gula varningar från Bohuslän till Gotland.
Nattligt smatter, omöjligt att sova igenom.
Vi vilar vid brasan istället.
Tour de ski, böcker och legobygge.
Sista biten på japanska trädgården är satt, matcha-teet uppdukat inne i legohuset och krossade koppar kintsugi-lagade.

Sjuttiosex barre!
Happy tulpan!

Solen skiner, vinden susar.
Eld i skogen är life goals ändå.

Tålmodigheten själv sitter här och sorterar och inspekterar och läser ritning och bygger.
Och så säger han: Jag älskar det här ljudet när det regnar så det smattrar på taket.

Och inställd nyårspromenad till trots kan jag faktiskt inte annat än att älska det jag med.