Det positiva med att hugga gran i sju plusgrader är att den inte behöver slussas in via uterum och garage för att inte barra loss direkt.
Den lille jullängtaren därhemma får klä redan ikväll!

På hamnängen stannar Brettes luciatåg till häst.
Bredvid sjunger Cornelia, Vilmer och Majken in pengar till sin bössa i Musikhjälpen.

Bua ändå.

Femton år.
Äntligen.

Julstämning i Värö kyrka och niorna och treorna sjunger Natten går tunga fjät.

Varje år drar Bertil och jag på oss förklädena och gör den enklaste form av julbak vi vet.
Vi köper fyra saker:
Pepparkaksdeg (glutenfri eller inte, det är valfritt).
Dumlekolor.
En ask Noblesse.
Bullformar.
Sen delar vi pepparkaksdegen i lika många delar som vi placerar ut bullformar på en plåt.
Rullar varje del till en boll, trycker till den med tummen så det blir en liten grop, och lägger en dumle i varje grop.
Trycker sönder dumlen med en stark tumme.
Lägger på en noblesse som lock.
Och så sätter vi in hela plåten i ugnen i 150 grader i typ 12 minuter.
Klart!

Vi jobbar inte ihjäl oss till jul, det gör vi inte.

Rimfrost på uterumsfönstren och på det enda stackars äpplet som fortfarande klamrar sej fast i äppelträdet.

Så har då alla fått säga sitt och sisådär tre veckor senare ger jag er:
Selmas novemberdansuppvisning i Arena Varberg!

Nere i garaget lyser flitens lampa över mopedmekare.
En vecka till femtonårsdag idag.

Glöggprovning, kvällsmat och julklappar.
Tack Arakullen för en fantastiskt fin kväll.

En halvtimme julmarknad på torget vid Ica, mellan dagens båda innebandymatcher.

Och det är iallafall tjugoåtta minuter mer än jag hann vara på julmarknaden på Båle förra lördagen, då det var tidsenlig decemberrusch mellan sekretariatstjänst i innebandyhallen och vernissage inne på Hamnmagasinet.

P 13-14-match i hallen, och jag tror nog jag får ta med mej kameran nån mer gång, för att försöka ta en bra lagbild efter förlorad match är en smärre omöjlighet med besvikna killar.
Däremot tror jag att Bertil hamnade på sin idealplats när han får sitta som reservmålvakt på bänken.
Han får vara med sina kompisar, men slipper anstränga sej nåt särskilt, och kan sitta där och lattja med Alfred och ha det kul.
Win win för alla.
Eller ja, utom förlorarna då.

En lite sorgligt moloken ensamfredag med korsord framför brasan blev precis till en strålande uppvisning i livet när det är som finast.

Bertil och hans fredagsmyskompisar sätter sej vid köksbordet med en skål chips.
-Ska vi spela mammas spel?
-Va, har hon gjort ett eget spel?
-Nae... men man kan låtsas att det är ett spel, man ska dra en remsa i vasen och så läser man och så får alla säga.
Jag börjar!
Vad vill du bli när du blir stor?

Och där inne i soffan sitter jag och tjuvlyssnar medan dom läser och svarar och skrattar och förklarar och berömmer och funderar och säger snälla saker till varann.

-Nämn en sak som du är stolt över med dej själv.
-Berätta en fin egenskap som du tycker att var och en runt bordet har.

-Du är snäll.
-Du är bra på att springa.
-Du är rolig.
-Du är bra på att vara med tjejerna också.
-Du är duktig på att dansa.

Helt genomglad sitter jag här nu.
Dom har övergått till kurragömma, men den här kärleksbombningen till chipspaus känns svår att skaka bort.

Brasa och bok.
Äpplen, yllefilt och kramar.

Att allt som finns kvar av min lena mjuka fina mamma ryms i den här vita lilla urnan, går inte riktigt att förstå.

Idag kom hon i jorden.

Äntligen en torsdagsfrukost igen, under hamnmagasinets takåsar.

Idag bjöd Anna ner mej och Tammy till sin mottagning i Falkenberg, för att på sin lediga dag skämma bort oss med paraffinbad och fotbehandlingar, frukt och choklad.
Svårt att ha det bättre än såhär, tror jag.

För snart hundra år sen köpte Kloar-Erik Andersson i Veddige en kamera på postorder, och började fotografera folk och bygd.
Det är en förbaskad skatt.
Ett tidsdokument i ögonblicksbilder, höhässjning och släktkalas.

En liten liten pappa i strumpbyxor framför finklädda knän.

Och idag hjälpte jag en sisådär 75 år äldre pappa att skaffa ett Facebook-konto för att kunna gå med i Kloar-Erik-gruppen och ta del av den här lilla strumpbyxpojken som är han, och alla andra fastbrända ögonblick.
Facebook är kanske inte bara av ondo ändå.

Årlig önskelist-plitning.

Den ene hade svårare att brainstorma än den andre.
Den andre krånglade till det en smula med “linjen skiljer” mellan billigt och dyrt, och fick huvudbry när han sen kom på att han glömt bort att skriva upp blommor och växter, och bara hade plats kvar på dyra sidan om “linjen skiljer”.

Och Karen-mamman å sin sida saknar the good old days då man övade handskrivning i skolan.

En hel dag i innebandyhallen!
Det har ju inte hänt sen… typ igår.