Vad är det mamma kommer dö av? frågade jag Sara på Palliativa. Kommer hon dö av cancern, eller kommer hon dö av näringsbrist sen ni stängde av droppet? Och hur kommer det kännas?
Man kan se det som att kroppen vissnar, svarade Sara. Kroppen stänger av fler och fler funktioner, och till slut vissnar den.

Nu har rabarbrarna vissnat ihop i trädgården.
Men dom kommer ju tillbaka i vår.

Fredagsutflykt till ljuspyntat Varberg.

Kärleken är att jag vill
att du finns.

/Bodil Malmsten
(Det här är hjärtat, 2015)

Rosaguldmans lejonmorgon.

En dag i Göteborg med Chalmersjobb och en kväll i hallen mot Varla.

Vindstilla och hög luft.
Det ska nog gå bra ändå.

Och livet pågår och pågår.
Bua möter Tvååker och Philip Subiabre gör comeback och en vintersäsong i idrottshallen börjar nu.

Det är lagom kallt att andas,
det är lagom varmt att leva,
Genom daggen kan jag följa dina spår.
Över blomningsgröna marker,
ner mot boningsröda gårdar.
Jag är fatt dej vid din sida,
där du går.

Fjärde och sista deltävlingen i höstens sprintcup, skolgårdsorientering med “mycket komplicerad kartbild”.
Förbjudna områden, opasserbara staket, murar och stängsel.
Spännande!
Att stämpla kontroll femton före kontroll tolv går fint sålänge man stämplar kontroll femton igen efter kontroll fjorton.
Och den här ungens ihärdighet gör mej stolt.

Otaliga timmars sökande efter begravningsmusik och dödsannonsdikt.
Sen kistval, urnval, kyrkbokning, prästjakt.
Jag klarade mej hela dagen från att gråta.
Tills jag kom hem och hade fått blombud från Emelie.

Dimdagg på kallmorgon och klockringning i kyrkan.
Tio minuter, bara för mamma.

Hallandsnyhetermorgon i dimljuset.
Vi tar varsin tidningsdel på varsin sida bordet med varsin varm kopp i hand.
Precis som, ja.

Igårkväll tittade vi på fotboll på teve jag och pappa (Norge mot Österrike!), och skålade i whisky för mamma.
Det är min själ inte var dag jag gör nån av dom sakerna, men det är heller inte var dag ens mamma dör.

Men, så vansinnigt glad att du funnits, mamma.

Andas.
Promenad.
Fina platser åt mamma.

Det var en söndagsmorgon i oktober som lillasyster Karlsson flög till himlen.

När vi hjälpte mamma att fylla i vita arkivet häromveckan sa hon att hon på sin begravning vill ha sången som Lasse Berghagen sjöng för sin far på faderns begravning.
Hon visste inte vad sången hette, men den var så fin.
Vi noterade detta och tänkte att vi kan googla sen vilken det var.

Nu, när mamma har fallit in i dvala och inte längre går att fråga, finns det då ingenting om detta på internet.
Jag frågar min AI-kunniga vän Krille, som kan sina chatt-robotar.
AI ger flera förslag, men de låter alla lite för glada, eller så har AI också förvirrat sej lite med vad som sen spelades på Lasses egen begravning.
Var kan mamma ha sett eller hört detta?
Krille hittar avsnitt av såväl Så Mycket Bättre som Renées Brygga, där Lasse kan ha blivit känslosam och pratat om sin fars begravning.
Men ingenstans hittar vi avsnitt från så gamla säsonger.
Vi finner hyllningsprogrammet “Vilket Liv” som sändes relativt nyss, men två timmar E-Type och Markoolio och Chinarevyer senare står vi fortfarande på ruta ett.
Krille “ställer frågan snällt” till Malin Berghagen.
Så hoppas vi på hennes goda hjärta.

Men OM nån annan också har sett eller hört det här med sången Lasse sjöng på sin fars begravning.
Var fortsätter vi leta?

Ett gymnasieval inom kort, ett besök för att se hur det verkar.
VVS? El? Bygg?
Det är inte lätt att välja yrkesbana innan man ens fyllt femton.

Läxläsning och inplockade tomater, te och kramar.

Tänk ändå att det var lillasyster som skulle bli först att få träffa mamma och pappa Karlsson igen, av Ängarnasyskonen från Svartrå.
Du kan tro dom kommer få det kul i dragspelshimlen.

Men det dröjer lite till.
Hon är nämligen segare än stål och coolare än isglass, lillasyster Karlsson.