Nu blixten, börjar vi komma lite mer överens.

Lycka är att ha en skolgård med ett äppelträd.

Jag har köpt en ny blixt som jag försöker lära mej att handskas med.
Jag gillar inte blixt.
Det ger en obehändigare kamera, det är krångligt att hålla på och snurra på inställningar för varje situation, och jag hatar att jag syns och märks mycket tydligare när det ska hålla på och blixtra hela tiden.

Plusset är att det kan ge urfint studsigt resultat.
Gustav Grälls bilder till exempel.
Så förbannat snygga gång efter gång.

Nu har jag övat på dagsljus-blixt ett par dagar.
Det går sådär.
Tror kanske jag stoppar in blixten i kameraväskan och låter den ligga där tills det kommer ett jobb där den behövs bara pga mörker och ljusfattighet, och fortsätter som jag brukar istället.
Höga bländartal och inställningsilska är inte min grej.

Iallafall, ingen makrill så långt ögat eller spöna nådde.
Men fjärsing till middag ikväll.

Här sitter dom, mina fina, med loppiskoppar och presskaffe som blev bara lite för starkt.
Pappa vann en orienteringstävling i fredags, nu är han tillbaka igen efter att cancerskiten försvann, och mamma ba:
Ni skulle sett mej i söndags när jag sprang mellan köket och tvättstugan. Jag skulle bara se om jag fortfarande kunde!
Då berättade Mattias om när han var liten och uppe vid stugan i Ambjörntorp. I trädgården nere te Bengs fick han se morfar springa över gräset och han rusade hela backen ner till honom och frågade vad det var som hade hänt.
Jag skulle bara se om jag kunde ränna! svarade morfar.

Guldmänniskor jag har lyckan att ha i mitt liv.

Idag får andra jobba.
Jag får vila.

En stund kvar mellan jobb och läggdags.

Tjolöholms slottskyrka, en söndagsförmiddag i augusti:
Ecstatic Ensemble har just blivit tillbakainklappade, och ordnar sej för ett extranummer.

Jag har smugit ner från läktaren, där jag ställt upp filmkamerastativet och tänkt mej stanna pga knarrande golv, dörrar och trappor i kombination med finstämd musik.
Vad jag inte märkte förrän de ställt upp sej i en halvmåne där framme var att vart jag än flyttade mej på den lilla läktaren så doldes två av sångarna av den stora takkronan.
Så jag lämnade stativet, snabbade mej ner i en applådkaskad och ställde mej längst bak istället.

Nu ska vi sjunga Bachs Air, säger Leif Aruhn-Solén. Med en liten twist.
Och så gör dom det.

Dom sjunger så vansinnigt vackert, nynnar, dududududu, och så plötsligt stämmer Malena Ernman upp i A Whiter Shade of Pale.
Det är ju samma låt?
Övriga fem nynnar Bach, Malena sjunger Procol Harum.
Inte med operarösten.
Med en stark, klar, mörk altröst sjunger hon, håret reser sej på armarna.

Jag står som helt förlamad, tänker att jag måste ju filma detta, men stativet står på läktaren och mobilen ligger i kameraväskan bredvid stativet.
Det vackraste jag hört i hela mitt liv.
(Och då har jag ändå hört Melissa Horns version av Andreas Mattssons Parklands.)

Och det är nu jag tänker att det här händer nu.
Just precis nu står jag i en liten slottskyrka på landsbygden och upplever det vackraste jag någonsin hört.
Jag står längst bak i mittgången, dom står rakt framför mej, vända mot mej, och sjunger till mej.
Dom sjunger till mej.
Jag kan inte inte gråta.

Jag har inget mer att tillägga.
Festivalen är slut, jag ska hem och vila rygg, och den här söndagsförmiddagen ska jag minnas så länge jag lever.

Idag landar festivalen i Varberg!
Allra först: Ecstatic Ensemble i Varbergs kyrka, med allt från gregoriansk munksång till Sagan om Ringen-dvärgar i underjorden.
Sen: Dans och folkmusik i Brunnsparken, blockflöjt, nyckelharpa och folkvisor i Rådhuset, Charlie Chaplin-stumfilm med livemusik på Varbergs teater och sist finalen: Tjajkovskijs pianotrio i a-moll, som varvas med att Malena Ernman högläser ur Andri Snaer Magnasons klimatdystopiska bok “On time and water”, och herregud vilken drabbande text.
Jag sitter tyst i salongen och bara lyssnar.
Tjugosju kameraknäpp på hela timmen.
Vi har bara en jord.

Skottspole mellan piratdrottning för barn på Fyren, finstämd Malvakvartett i Vallersvikskyrkan och pianotrio och folkmusik på Tjolöholm.

Tjolöholm.

Medan pianotrion repar, smyger jag upp i slottets ekande tomma trappsalar.
Går från rum till rum.
Platsbyggda sängar, böljande väggar, svårslagen utsikt.
Utan att omringas av folk på guidad tur, helt ensam.
Drar efter andan och tänker att det är mitt slott.
Jag bor här.
Jag är Blanche, jag har frasiga klänningar, jag talar om för mina byggare hur jag vill ha det, helt fritt med min enorma förmögenhet.
Sen tänker jag på hur olycklig Blanche måste ha varit, hennes man James hann aldrig ens flytta in i slottet sedan han virat en blygrej om fingret när han fick ett sår, och dött i blodförgiftning.
Jag tänker på min egne därhemma, som skar sej i fingret med en metallgrej i garaget, fick blodförgiftning och höll på att stryka med, men som räddades av intravenös antibiotika (och lite av min lillasyster som några dagar senare tvingade oss att åka in trots att den skurne ville vänta till morgonen efter).
Jag vill inte ha frasiga klänningar, jag längtar efter mina barn och båten och Kläppen och karga Buaklippor och en kopp te i raggsockor framför brasan hemma hos mej.

Men ja.
Det är fint på Tjolöholm.

Kammarmusik, folkmusik, jazz, världsmusik och dans i fyra dagar.
Första dagen i Kungsbacka.
Kör!

Sextiotvå sommarlovsdagar till ända.
Ikväll går dom och lägger sej medan det är ljust.

Kväll i hamnen.
Almy, Ganler och Miranda-Marie stävar ut mot nattlig kräftfångst, Simon och Stig-Arne lagar badbryggan som stormen Hans rev ner, Bertil sorterar pokemonkort inne i hytten och Ruben kör runt runt i viken på ribben.
Ikväll är det fint, men imorgon bitti ska det blåsa 7-10 sekundmeter och gässen synas, vi bryr oss inte om att gå ut till nån ö, vi stannar kvar i hamn.
Grillmat, Videbergstur, Atlantisfilm, godnatt.
Jag vill att det ska vara sommar för alltid.

Kantareller, taggsvamp och en näve trattisar.
Bra skörd i skogen idag.

Idags sommarlovsspurt: Bowling!

Ett otappat sen-småbarnsben-intresse är vad han har, Odlarn Vattnarn Arnesson.

Bakisgöra för två cykelfesttrötta: Laga styrvajern på Tonys och Alex båt.

…och allt är lugnt hojtar dumdum.
Utom att sommarlovet alldeles strax är slut.

Det blev ett duggregn hällregn spöregn och vi fick chips med citronmajonnäs och lax, burrata på tomatsallad, focaccia, rosepeppargryta, kladdkaka och pannacotta med blåbär och hallon och björnbär och en hel massa nytt och gammalt fint folk!
Och den där glutendetaljen löste sej genom att cykelfestfixarvärdfolksarrangörerna själva hade koll på att dom där som inte anmält nån allergi visst ska noteras gluten på.
Tackar ödmjukast för liten by och vänner med huvud på skaft när andras släpper.

Cykelfest.
Öppna kuvert med hittills okända adresser, hoppa upp på tandemcykeln och därefter köra runt byn och förrätts-, huvudrätts-, och efterrättskalasa hos känt folk, och främmat folk.
Det här året blir det ingen tandemcykel för den höftopererade.
Jag erbjöd mej att köra flaka, men istället åkte han till Veddige och lånade min mammas elcykel.
Så ska vi till Sanddamm är det jag som tar axelskjuts.

Det ska regna hela dagen och hela kvällen, jag öppnar arkivet och letar upp hur det sett ut förut.
2013 var första gången vi var med.
Tioårsjubileum!

Folk har åldrats, människor försvunnit, förra året såg jag fortfarande såna jag inte sett förut.
Så stor är ändå vår lilla by.
I år har vi glömt meddela om gluten, Mattias swishade anmälan i all hast och tänkte inte på den detaljen.
Blir intressant/jobbigt/lite skämmigt att se om jag kan äta nåt.
Well, vi bjuder iallafall på huvudrätt, så hungrig ska jag inte gå.

Ut i regnet!

Jag har ingen Sverigetröja, men jag har en gulblå klänning och jag har en gammal bandtisha.
Denna arla morgon blev bandtishans morgon.
Och det gick ju bra!
Två ett mot Japan och semifinal.