Snödroppar i rabatten, smältvattenflöde i bäcken, och hörde jag inte lite fågelkvitter också?

Det här har jag längtat efter.

…till ett kallt, blött och mörkt Sverige igen.
Jag kunde visserligen ha flyttat till LagOmar.
Men hemma är ändå hemma.

När jag och Bertil sprang hand i hand hukande under regnvindarna på Sturup, på väg mellan terminalen och bilen, ropade jag till honom: Brr vad kallt! Vilket är skönast, Spanien eller Sverige?
SVERIGE! ropade han tillbaka.
Va? svarade jag. Jaså, jag tycker iallafall Spanien, det var ju så varmt och skönt!
Det tycker inte jag, ropade han. Det var ju så varmt att jag SMÄLTE, så jag rann iväg som SMÄLT LAVA! Jag gillar SVERIGE bäst!

Sista kvällen, och så hittar vi den här lilla pärlan, alldeles bortanför den stora stranden nedanför vårt hotell.
Lanzarote.
Du var en bra en.

Hur känns det att trampa på lava egentligen?
Ja, som hoppknögglad gammal asfalt ungefär.

Höga höga vågor och mjuk mjuk sand.

Mattias var lite avis efter att jag och Ruben varit i Cesar Manriques hem, och kommit därifrån lika lyriska båda två.
Att jag gillar sånt kunde han ju ana, men när Ruben fascinerat berättade om det här fantastiska huset (dit han vill flytta om han vinner 100 miljoner som han sa) så ville Mattias plötsligt se det ändå.
Så bra då att det finns ytterligare ett Manrique-skapat hus på ön som är öppet för allmänheten, en gigantisk mansion av James Bond-mått, med grottor och gångar, dammar och pooler och vindlande prång.
På sjuttiotalet var Omar Sharif på Lanzarote och spelade in The Mysterious Island. Han besökte då huset och blev så kär i det att han köpte det, rakt av.
Dagen efter utmanades han på bridge av byggherren, med huset som insats.
Sharif var rätt vass på bridge men vad han inte visste var att byggherren var europamästare.
Sharif förlorade, byggherren vann.
Hela rasket.
Bridgebordet står kvar i det översta rummet, huset döptes sedemera till LagOmar efter sin dygnslånga ägare, och idag kutar vi upp och ner för stentrapporna, vilar på terasserna och (i Bertils fall) trampar ner i labyrintvattnet.
Jag är sur i säkert tio minuter över att jag glömde vidvinkelobjektivet på hotellet, tänk att glömma vidvinkelobjektivet när man besöker ett hus som det här..!
Men Ruben talar om för mej hur det funkar här i livet.
-Du kan komma ihåg det inne i huvudet också mamma.

Jag kan ju det.
Man kan lätt luras att tro annat, men jag kan ju faktiskt det.

Ensamkväll med bara en av ungarna på stranden.

Inte-många-knop-eftermiddag.

…eller är det till Mars vi just kommit?
Marken är röd, grön och svartskimrande, landskapet ligger orört opåverkat sedan dessa eldberg uppstod på 1700-talet.
Inte länge sedan alls i ursprungstermer, men det var då, för 300 år sen, som hundra vulkaner fick utbrott samtidigt och skapade en lavaström över halva ön.
Skapade Timanfaya.
Bara några meter under marken är det hundratals grader varmt, växter brinner, gejsrar sprutar och restaurangen grillar mat över ett öppet hål ned i underjorden.
Det här är häftigt.
En smula hisnande.
Fast framförallt är det ett vattentätt sätt att ta död på den här mammans fortsatta utflyktsvilja, för efter 45 minuters bussrundtur (ingen får köra på egen hand i Timanfaya) på slingriga uppochnedkrokiga vägar längs strömfåror och ner i kratrar så är åksjukan så påtaglig att hon inte vill göra något annat än sova stilla i en bädd vid poolen, hon också.

En handlad boll, ett ljummet hav, ett sandmonster eller flera.

Bra ställe.
God mat, lite folk, och många höjdmeter ovanför turiststråket.

Sten sax påse om fler utflykter eller lat dag vid pool.

Strandglass i skymningen.

Idag: Hundra procent Bamse-charter.

Härifrån och till evigheten.
Eller åtminstone över sundet till La Graciosa, den lilla ön som bara jag i vårt ressällskap tycker att vi kan hinna med att ta färjan till på vår semester.
Jag retirerar väl på den punkten då.

Det är en smula vindigt på Playa de la Garita.

Från en César Manrique-skapelse till en annan:
Kaktusträdgården!

Från Lanzarote kom César Manrique, en arkitekt och konstnär (för att inte säga universalgeni) som har formgivit snart sagt varenda sevärdhet på hela ön.
I Tahiche mitt på ön byggde han sitt hus (efter att han flyttat tillbaka dit från New York 1966) där han sen levde och målade och skulpterade och formgav och skapade fram till sin död 1992.
Drömliv!
Och bara Ruben ville följa med mej och titta på hans hem idag.

För ett hem.
Byggt ovanpå fem stora lavabubblor, som var och en inretts till fem olika lounger och hänga-i-soffa-med-drink-eller-kaffe-rum, sammanbundna av vindlande gångar, inte sällan trappförsedda. Träd växer upp genom hål i taken, här och var dyker barer och dansgolv och en pool upp, och på ovanvåningen rinner de stelnade lavaströmmarna in genom fönstren.
Det finns knappt en rät linje i hela huset.
Jag älskar det.
Ruben älskar det.

Tänk att få bygga sitt hem som man vill, utan att lyssna på förnuft utan bara på hjärta, att se möjligheter istället för svårigheter och dessutom ha en herrans massa pengar och kontakter att förverkliga alltihop med.
Och sen: Bo där. Leva där. Arbeta där. Umgås där.

Dröm dröm dröm.