Båten är trädgårdsparkerad och rensad för vintern.
Ungarna bygger koja av allsköns båtbröte på altanen.
Dynor, sovsäckar, filtar, gosedjur och fårskinnsplädar, allt är byggstenar till bo.
Kim kommer och frågar efter motorsåg, och när motorsågen sätts igång, försiktigt även efter motorsågsförare.
Tung presenning tar tre man och lite skällgap att få över båten, sen är den där och vi kan ta helg.
Alternativt krypa in i kojan på altanen.

Visst är det väl ingen som har missat att vi fått ett litet gäng sjukt duktiga frisörer till Bua väl?
Isåfall, varsågod för informationen!

Fika på tak i gulglödande skog.
”Jag låtsas att detta är en päronskog. Alla träden är päronträd. Vi sitter här och spanar på päronträden mamma! Så fort det ramlar ner ett päron springer jag dit och plockar upp det och sen ÄTER jag det.”

Kvällspromenad runt fästningen, i väntan på gruppbild av Ringhals 25-årsjubilarer i snajsiga trappan på Stadshotellet.
Bara lite sur att jag lämnade kvar riktiga kameran på Stadt och bara hade mobilkameran till hands när dimman la sej över skymningen.
Men sällskapet var ypperligt och kvällen stilla.
Inte särskilt ilsken särskilt länge med andra ord.

Det här.
Först sushimiddag och sedan häng och prat och gapflabb över en kopp te på Stadt.
Förr hängde jag alltid såhär med kompisar.
Nuförtiden: Nästan aldrig.
Men en gång är ingen gång, två gånger är en vana.
Nu tar vi nästa gång snart igen, Marie.

Gröna huset uppe på Hultet.
Där vi bodde i fem år.
Där Ruben föddes.
Nu är huset fullt av… Mikaela, Rasmus och Alicia!
Det är så roligt och så skönt, och lite konstigt.
Samma golv, samma kamin, samma kök.
Tänk att vi kunde bott här fortfarande ungar! hojtar jag när barnen jagar runt golven efter kattungarna.
Då hade ni haft varsitt rum.

Värmebölja i oktober!
Fast ändå - noll dopp.

Tio kilo åt alladomhär.
Fast inte Ellie. Ellie sa nej och somnade.

En bättre fredag, helt klart.
Förskolestängt och solskenshäng på lekplats.

Det finns sämre platser att jobba på än Botaniska trädgården i Göteborg, en dag då solen skiner och temperaturen kryper upp till brittsommar.

Men, krokus i oktober?

Skapa dans 2018, danstävling för unga hallänningar i Falkhallen i Falkenberg.

En sista tur innan båten får vintervila efter en säsong som sånär aldrig höll på att få starta efter tjuvpåhälsning med luckkrasch och kapellstrimlande i maj. Men Jonny på Värö Glas lagade luckan och faster Anki sydde ihop kapellet i väntan på professionell lagning, som inte skulle hinnas med förrän i vinter. Sen gick faster Anki bort. Och nu vill jag kanske ha kvar hennes lappade kapell ändå. Så att hon får följa med oss ut på sjön. Vi hann ju inte ens bjuda på utlovade kräftskivan i båten innan cancern stormade in och tog henne med sej, på bara ett par veckor.
Solen skiner idag, och ålakråkorna sitter på kobbarna.
I Sanddamm ankrar vi upp för mariekexfika, och sen går vi in till hamnen igen, en sista gång innan vintern.
Tack sommaren. Du var en fin.

Idag tar vi farväl av Ken på Bua strand.
Vän efter vän efter vän kommer gående nedför Fiskelia, vän efter vän efter vän får varsitt glas gammeldansk och kliver ut på klipporna.
Ett stilla lugn har lagt sej över Väröhalvön den här eftermiddagen, två sälar dyker nyfiket upp och ner i vattnet utanför, och borta vid Nordö kommer Odd Fellow, sjöräddningsbåten, sakta glidande.
Allt precis som Ken ville.
På båten finns Pernilla, barnen och de närmaste, och medan vi skålar inne på land låter de Kens aska bli ett med havet.
En ålakråka skjuter upp ur vattnet, på ytan guppar hundratals rosor, och Jimmy kliver ner på klippkanten för att lägga en snusdosa där åt Ken.

Vem av alla människor på klipporna den här eftermiddagen skulle Ken vilja ramlade i vattnet?
Vem av de roskastande ledsna skulle han vilja ge en extra liten knäpp?
Såklart ärkebrynäsaren Jimmy, som Ken aldrig nånsin missade ett tillfälle att pika.
Se det såhär: I en sista attack rasar han in och drar ner en begravningsklädd Jimmy i havet, den hjärtlige, glade, glitterögde Frölundaiten Ken.
Du kan tro att han sitter däruppe och flabbar i sin himmel.

Far i frid Ken!
Nangijala lär ha stor irländsk afton.

Efterlängtad fredagkväll, äntligen hemma igen efter dansvecka i Malmö, gick om intet när Bladet ringde och frågade om jag kunde åka till Halmstad Arena och ta några kort på Alcazars turnépremiär.
Jaja liksom. Film och popcorn och barn finns ju kvar till alla andra kvällar.
Och konsertfotografering är ju roligt, dessutom var det längesen sist.

En timmes regnväder i skymning söderut, lastbilar i nittio vars sidostänk förvandlar vanlig omkörning till ingen-aning-om-var-vägen-är, toklängt hem till filten och soffan och ungarna.
Och så kommer jag fram och in och showen dundrar igång med bombastiska toner till rökfylld scen och sex dansare som helt samspelat och koordinerat, dessutom som tagna rakt från romartiden, förbereder den stundtals galna publiken på ankomsten av de tre discostjärnor som är Alcazar.
Det svänger ju, katten.
Jag studsar på stället med teleobjektivet i armarna, längst bak pga icke existerande konsertdike.
Studsar på stället gör dessutom alla andra i hela arenan, trots rader av sittplatser hela vägen fram.
En låt, sen ser jag ingenting förutom studsande huvuden. Så jag knör mej ända fram. Framför folket fick jag inte vara, men ingen sa något om längst fram bland folket.
Det här är inte min musik, men käre spann vann så bra det är?

När jag kom hem var både filmen och popcornen slut, men kramar och barn fanns kvar.
Tänk att jag får allt bra ändå.

…och andra delen av Belonging:
To find a way with one another av Ben Wright.

Första delen av Skånes Dansteaters kommande helaftonsföreställning Belonging:
David Hernandez verk Lonely Hunter.

Regndropp och kulingvindar över Malmö, och inne på scenen koreograferas dansare.
Jag är mongolianbarbeque-mätt, har fått dricka en kopp te med Emma, och ser ett genomdrag ikväll utan en kamera framför ansiktet, alldeles stilla i min stol.

Småskvätt i luften och regnbåge i horisonten.
Till och med långkalsonger och tjockjacka, såhär oktober till ära.
Men dagens författarporträtt blev ju fina ändå.

At last.

En go gäng.