Det roligaste fisket som finns - det som nappar.

Injobbandet går framåt, jag hinner upp till Lindome på eftermiddagstårta hos dagens åttaåring (Grattis Gustav!) och jag hinner följa med ner till fyren för ett kvällsdopp.
Faktum är, att jag tror det går fortare att bli färdig när jag får kännalivetpauser som den här.

Varför betala för dyra tångbad på spa när vi har Kosanna?
Har du tur kanske krabborna kryper omkring därnere också och akupunkturnyper dej i tårna.

Jag försöker jobba ikapp alla jobb som måste in innan tåget går mot Europa.
Så bredvid mej: Joub-toub mot morfar.

Nu kanske jag gjorde något snabbt och överilat, men jag impulsköpte precis tre stycken interrailkort, för tågluff bara jag och och dom här bägge ungarna, ner i Europa.
Jag bytte alltså just det här lugna och sköna hemesterhänget i Bua under sommarlovets resterande veckor, mot timmar och åter timmar i tåg med två barn som kanske kommer fråga "om vi är framme snart" redan i Ängelholm.
På onsdag åker vi. Danmark, Tyskland, Österrike.
Sen? Vet inte. Mina högtflygande planer är allt från Glaciärexpressen i Schweiz till gondolåkning i Venedig och glittrande medelhavshäng i Kroatien.
Verkligheten har dock sagt åt mej ett och annat om hur barn fungerar och inte fungerar, och barnen respektive mamman kanske inte har samma längtan efter åtta timmar med panoramafönster genom Alperna, eller för den delen efter en miljard turister på Rialtobron.
Ett par tre veckor blir vi borta, medan pappan ändå är instängd med revision på elfabriken hela dagarna.
Kanske Slovenien?
Kanske Comosjön?
Kanske Neuschwanstein? Fast dit går nog inte järnvägen.

Sålänge, hänger vi här vid fyren.
Hit me med förslag!

Den här veckan, mitt i sommarlovet.
Jag och barnen badar och leker bilbana, läser böcker och tar det lugnt.
Sen kommer torsdagskvällen då de får sova över hos farmor och jag och inte-längre-semester-mannen får käka på Fästningsterassen med goda vänner och gå till Nöjesparken och flabba oss fördärvade åt Schtunk.

Semestern är över för Mattias, men för andra är den här.
Bjerlers har landat i gröna huset!

Farväl torpet och torpmänniskorna.
Må det ICKE dröja tre år till nästa gång.

En sista sjöstund, med en liten fjunig fågeltonåring darrande på klippan, en Rutfunnen larv (minst i hela skogen), glada badbarn och en metande doppförbjuden unge.

Nog för att jag gillar klart västkustskt saltvatten bättre, men det är väl också det enda.

Den här sommarens sista torpfrukost under äppelträdet.
Och en lång stund i lövfladdrande solskugga med Emelie, medan Nike och Bertil hoppade efter körsbär och satt bredvid varann nere på gungorna och ropade efter mormor och farfar i himlen.
Bertils farfar dog för snart fyrtio år sedan, medan Nikes mormor förlorade kampen mot sin hjärntumör i januari.

FARFAR! skrek Bertil. FARFAR, HÖR DU MEJ?
MORMOR! ropade Nike upp mot skyn. JAG ÄR FYRA ÅR NU! JAG GÅR PÅ DAGIS!

Lille Bertil, som med sin såriga tå så oförtrutet sitter och metar medan alla andra badar, fick till slut en mört.
Och vi fick alla en stilla efter-ösregns-disig kväll vid bryggan.

Våra torpungar blir bara större och större och större.

Ett dundrande störtregn över östra Småland och över ystra barn som sprang ut och dansade i öset.
De andra lämnade Ishavet så fort de första dropparna började falla och som tur var så var vi kvar och kunde plocka in tvätt, böcker och pingisbord.
VM:s tredjeprismatch på teven, matlagning och inomhuslek medan den torra torra marken fick sitt efterlängtade regn.
Men det var ändå långt från tillräckligt.
Maskletning efter skyfall brukar funka, men idag var det fortfarade torrt som fnöske en centimeter ner i jorden.
En stor och en liten daggmask fick vi fram.
Hoppas på abborre ikväll. Eller åtminstone en liten mört, för glädjen.

När Ishavets svalka hägrade idag för alla övriga, stannade de badförbjudna och pappan kvar på torpet och metade i sjön istället.
Tills det första mullret dånade över trädtopparna på den mörka himlen.
Då rodde vi hem.

Frukostar under äppelträdet och fjärilsfångeri.

Med blåbärshungriga barn tar femminuterspromenaden ner till Prästsjön en smula längre tid än vanligt. Och där: Flytvästar på bryggan, rodd ut på sjön, svalka i tjugofyragradigt vatten.

(För dom som får bada då. Jag får välja mellan tusen myggbett inne i trädskuggorna eller febrigt solsting ute i ljuset. Mvh Inte Bitter. Det är ändå jätteläskigt att bada i sötvattensjö där man knappt ser sin egen hand. Såatte.)

Jag älskar varenda en av de här människorna.

På väg hem från Ishavet låg en grävling påkörd på vägen.
Stilla död, med tungan ut mellan de spetsiga små tänderna.
Varenda gång jag ser ett påkört djur vid vägkanten tänker jag på Emil.
Och se, nu var Emil med!
Skyffel ut, vit kartong, saker som Emil alltid har liggande i bilen. Omutifallatt.
Det fräste om grävlingen när Andreas satte skyffeln under den för att flytta den till det vita pappret. Hundra flugor surrade ett samtidigt surr och Andreas flög en halvmeter bakåt innan han fick börja om.
Ett nytt bidrag för Emil till projektet Roadkills, och för oss andra:
En övning i att andas med näsan stängd.

Det är trettio grader varmt i Smålandsskogarna.
I Ishult ligger Issjön (ligger Ishavet som det hetat i Emelies värld sedan hon var liten) som ger svalka.
Åt de som inte har badförbud vill säga.
Det där lilla skeppsbrottet vi råkade ut för i tisdags gav Bertil sårig tå och mej urinvägsinfektion, samt penicillin och dubbelt badförbud från vårdcentralsläkaren.
Trettio grader på badplats utan chans till svalka är närapå tortyr faktiskt.
Åtminstone för ett litet barn.

Men lyllos er andra!
Den här sommaren är den sanslösaste i historien.

Att gå upp näst först av alla, smyga ut på daggvått gräs (inte lika knastertorrt som hemma hos oss) och slå sej ner bredvid Emma, som redan smugit ut med sin bok.
Fågelkvitter och morgonluft.
Drömplats.