Sten och Stanley håller ställningarna i gethagen tillsammans med Daga, Ella och Lillie, medan vi andra dricker saft och äter bullar på altanen hos Anneli och Bertil. Store-Bertil alltså. Fast inte Bua-Store-Bertil. Förvirrande det här. Nästan lika förvirrande som det blev att förklara för sju storögda barn i uterummet häromveckan hur Hugo och Ruben kan vara syskon precis som Hugo och Eddie är syskon, fast Ruben och Eddie inte är syskon.
Men dom är väl ändå... kusiner? försökte Adam.
Inte ens det, nä.

Jag är varken särskilt gudaktig eller kyrklig, men jag har en topp-tre-lista över präster jag verkligen gillar.
Den lyder, utan inbördes ordning:
-Katharina Hansson
-Martina Vallerius
-Kent Wisti.

Idag kallade den förstnämnda till gruppfoto av konfirmander, och när hon kallar kommer jag som ett skott!

Det här med människor som får andra att känna sej glada.
Energitjuvs-motsatserna.

Life goal.

Nu är den i sjön!
Och ute vid Nordö ligger sälarna och solar sej.

Försommarljumma kvällar, med middag nere på Marinabaren och flakatur ut till Kosanna.
Här trivs jag.

När jag var liten var den roligaste söndagsutflykt jag visste att åka till havet och hoppa på klippor.
Kärradal eller Subbe fyr.
Nu är jag stor, men jag har nog inte ändrat mej nåt särskilt.

Knökad tur in till Varberg för att handla parasoll och torkvinda, en inte kanske jättegenomtänkt idé såhär på kristihimmelfärdstorsdagen och allt.
Och konstrundebesök hos Johanna Friberg i Näs, där jag hittade en jättefin ny tekopp, iallafall nästan lik den fina jag köpte av henne förra året, den jag slog botten ur häromsistens.
Mellan dom båda - en glasspaus i Kärradal.

... och eftermiddag på ridgymnasiet i Flyinge, en halvtimme därifrån.
Med anor i väggarna och storkar flygandes runt taken.
Herregud för ena vackra ställen!

Förmiddag bland hästar och elever på ridgymnasiet i Svedala...

Kvällens varma sköna avslutning.
Sandras balkong i randigt jalusiljus.

Tjugofyra grader i solen och typ lika många kompisar med hem från skolan.
Det känns som att jag har barnkalas! tjöt Ruben lyckligt.

Däckhuset i Väröbacka har fått ny kostym.

Två pappalediga veckor i maj, och så resulterar det i en vecka på Mallorca och en hemma, med det finaste majvädret på den här sidan millennieskiftet.

Ett andrahalvleksinhopp i B-laget för Hugo ikväll, med två målgivande passningar från högerkanten (yeay!) och en motståndarkapning så ful att den resulterade i helt avsparkad snörning på skon.
Men fin sommarkväll!

Mattias slog på stort och köpte det finaste Zackes kunde uppbringa idag, en tomahawk.
Nog faktiskt den godaste middag jag ätit, åtminstone på de här senaste sju åren.

Första gången de här små lena fötterna trampat på gräs.

Sverige välkomnar oss med det vackraste av väder.
Majvärme, nyspruckna bokskogar och vitsippor som dröjer kvar.
Vi tar bussen från stan in till skogen, Hallandstrafiken har en ny busslinje dit.
Sjuttiofem spänns rundtur med en hel massa natursköna hållplatser, kliv av var du vill och kliv på igen när nästa buss kommer.
Hop on hop off landsbygden style.

Vi kör radiomasterna i Grimeton, Hiaklitten, Öströö och Ejas glasskafé på ett bräde.

Jag är ledsen Mallorca, men du slår inte ett Sverige på rätt humör i maj.

Flyget skulle gå klockan 11.
Smset sa att flyget var försenat och skulle gå klockan 3.
Monitorerna på Palmas flygplats sa att boardingen skulle ske först klockan 5.
Vi gick och satte oss på Macdonalds.
På en annan terminal.
Vid tvåtiden gick jag och sträckte lite på benen, förbi monitorerna på nytt.
"MALMOE FINAL CALL" stod det på dem.

Malmoe final call ja.
Det blev så att säga brått i bröten. Fart under galoscherna.

Sist ut på en egen transferbuss till planet pustade vi ut, vi hann, vi fick komma hem.

Värre var det för två stackare som inte hade sett några final call-meddelanden.
Alla väskor fick lastas av planet för att lokalisera deras, och sedan lyfte vi mot Sverige utan såväl dem som deras bagage.

Det kunde varit vi.
Två små ungar som inte hade kunnat roas länge till på den där flygplatsen.
En tonåring som skulle hem till Hallandsläger i innebandy och skräckslaget följde förseningsmeddelandena.
Och en gammel, som längtade hem så det värkte i kroppen och dyrt och heligt svor att han aldrig skulle flyga utomlands igen, nånsin.

Vi lämnade ett regntungt femtongradigt Palma.
Och kom hem till ett björkgrönskande tjugogradigt Sturup.

Ytterligare några serpentiner upp hittade vi Talaia d'Albercutx, med såväl utsikt ända bort till vårt hotell i nästnästa bukt, som några trasiga gamla betongskelett med bombhål i väggarna och ett ytterst märkligt ploppande eko-spökljud inifrån.
Visade sej vara en tom ölburk rakt under ett droppande hål, men var ju sjukt spännande innan alla rövarhistorier om spöken och bergatroll fick en så trivial ände.

Nu är det natti, och imorgon bitti kliva upp och åka hem.
Hejdå lilla semester!

En gång, när små pinnaben är större eller hemma, vill jag vandra i de här bergen.

En liten nordkustlig pärla hittade vi, i Cala Sant Vicenç.
Inte för att nån mer än jag lämnade bilen och torrheten, men ändå.
En note to self för framtida semestrar.

Regnet faller.
När Bamseklubbarna är klara, när Hugo och Mattias samtidigt har tränat på gymmet och jag under tiden har läst ytterligare ett par timmar sidor i boken om Ester Blenda Nordström (nära väggen) på balkongen, då åker vi till Pollença.
Honungsfärgade hus, trappor och utsikt.
Ungarna fryser i regnet, dom får turas om att värmas under min tröja.
Vid trappornas topp finns ett litet kapell och väl nere på torget igen finns en uteservering som serverar mat som ser ytterst glutenfrityrsmet-friterad trots att servitris nummer ett sagt att det inte finns gluten i någon av tapasrätterna.
Jag dubbelkollar, trots att det är lite pinsamt.
"Yes, there is gluten in this, but you can eat this", pekar servitör nummer två på min tallrik. "Just put this aside".

Oh the joy att inte tåla gluten i utlandet.