...är det tjo och tjim och bilbana med loop.

Wilder Kaiser är mitt näst snyggaste berg i världen.
Sellamassivet i Dolomiterna tar hem segern, men med knapp marginal.

Going Wilder Kaiser är dock min snyggaste lekplats i världen.

Idag ville den store ha sovmorgon.
Vi andra o-tonåriga trotsade regnet och begav oss till Krimml och ett av Europas högsta vattenfall.
Hur man nu räknar sånt.
Det här var ju i hundratals delar.
Fräckt ändå!
Den mängden. Att vattnet aldrig tar slut liksom.
Och det här är ändå den tunna lilla höstfloden, en tiondels mängd av vad som forsar ner här på våren.

Sex minus uppe på nästan tretusen meter (Högsta punkten i Hintertuxer Gletscher är Olperer på 3250 m), det är skarp kontrast mot de tjugosex somriga plusgraderna i Dolomiterna för några dagar sen. Tänk att få allt det här på bara några mils avstånd ändå!
Från grottöppningen upp till bergstationen Tuxer Fernerhaus med miljoner skidåkare var det bara hundra höjdmeter, men hundra höjdmeter i stundtals halvdjup pulssnö är långt, Ruben låg ner som en död, vägrande en enda meter till. Inte konstigt. Först alla djupa grotthålor i benen, och sen ingen taxi upp till bergstationen? Bertil fick ju åka axlar (innehavaren av dom axlarna erkände dock blodsmak i munnen vid framkomst till gondolen).
Vi åkte genom luften ner till första bergstationen Sommerberg, där skidåkarkryllandet var lugnare och det var möjligt att få ett bord på uteserveringen utan att slåss. Och den middagen! Herreminje så gott.
När solen gick ner bakom en snöig uppstickande alp blev det fort kall-kallt.
Vi tog återstående gondol ner till dalen och Hintertux, körde genom Zillertal tillbaka och kom fram till ett Hopfgarten i månsken.
Sicken dag. Somnar jag inte på stående fot somnar jag aldrig.

Under glaciären breder Spannagelhålan ut sej, en och en halv mil grotta under den eviga isen.
Den upptäcksfärden! Med hittat björnkranie och allt.
Äventyr delux, trots stundtals bärning av små orkeslösa treårsben.

Nån som vet vad en glaciär är? undrar jag.
En gammal borg som har gått sönder? föreslår Ruben.
Det är GLASS! skriker Bertil.

Över Inns turkosblå vatten, genom Zillertal och ända upp till vägs ände vid Hintertux.
Gondol baby!

Stormiddagar ftw!

Redan förutbestämd sak att göra på semestern: Åka till Wörgl och bada.
I Wörgl finns, förutom vågbassäng, piratskeppsplaskpool och vinterlagun utomhus, även Europas enda vattenrutschbana med dubbelloop.
Man går arton varv runt ett torn upp i himlen, tar av sej alla ringar och smycken, in och ställer sej på en lucka, glasdörrarna stängs runtom, en röst sägger DREI! ZWEI! EINS! med Lisebergsröst, luckan öppnas och världen försvinner.
Fritt fall nedåt, kurva uppåt som går in i en loop, ner igen och in i ytterligare en loop, sen utplaning. Utandning. Utmattning.
Mattias var helt skakig efteråt, han fick inte fram ett ord.
Hugo fick visa passet för de stenhårda vakterna för att cementera femtonårsgräns.
Jag var... alltså jag var nästan lite besviken.
Det gick så fort att jag inte ens hann uppleva att jag var uppochnedpå.
Men well, utsikten uppifrån tornet var smashing.

När Bertil vaknar denna morgon, i rummet där han och Ruben bor, går han inte in till mej och Mattias i rummet bredvid.
Nej, utan ett ord, på tysta tassande tår, öppnar han dörren ut i hallen och knallar en trappa upp, och in hos Susanne.
Det är den graden av hemma han känner sej här.

Ute faller regnet, hela dagen lång.
Fall fall fall, utan uppehåll.
Ungarna glor ut genom fönstren och upp mot Hohe Salve, där pudersnön som igår låg över toppen nu är ett minne blott.
Snöberget har slut på snö, konstaterar Bertil.

Vi spelar kort.
Läser böcker.
Bygger kaplatorn.
Dricker te.
Har hemmabio med På Andra Sidan Häcken och popcorn.
Leker kurragömma.
Spelar Der Maulwurf, som betyder Mullvad och är en barnvariant av Fia med knuff.
Vad Fia med knuff heter på tyska?
Mensch ärger dich nicht.
"Människa, förarga dej ej". Bra namn ändå.

Mörkret faller.
Regnet likaså, oavbrutet.
Imorgon kör vi äventyrsbad i Wörgl.

En liten promenad längre bort längs Kelchsauer ache, bortanför Elsbethen och Hopfgarten, ligger Salvenaland.
Den finaste lekplats jag någonsin sett.
Med Hohe Salve som fond i norr, och Feldalphorn, Kelchsauer och Schwaigberghorn i söder, ligger här en liten badsjö, swimmingpool och rodelbana, samtliga förstås sommarbundna. Men också, en åretruntöppen lekplats, med allt en kräsen liten unge vill ha.
Bollhav. Hoppkudde. Linbana.
Farfars bilar!! skriker Ruben och kutar bort till lilla gokartbanan där man kan stoppa 50 cent i bilarna som sen kör fyra snabba varv.
Mattias och Hugo spänner boll på fotbollsplanen.
Lotta, Lukas och Bertil gräver lyckligt i sanden på beachvolleyplanen.
Alla nöjda och glada.
Den som ändå hade en sån här på promenadavastånd hemifrån.
Inte konstigt att både Ruben och Bertil undrar om vi inte kan flytta hit.

Så blir det morgon även för sjusovare, och dagens andra promenad tar vid.

Morgon hos dom här.
Dimma mellan bergen och regntunga moln, men fina Yoki med ett blått och ett brunt öga behöver rastas i alla väder. Och nog spricker molnen upp och kastar solstrålar medan vi kastar sten i Kelchsauer ache.
Kastar sten, bygger broar och lagar geggamojjagryta med långa pinnar.
Samt tar ett kliv lite för långt ut, för vissa.
Då får vissa stoppas barfota i åkpåse hem igen, och värmas.

Genom Brennerpasset i ösregn, förbi dimmiga bergstoppar med osynlig pudersnö långt där ovan, och hem till grönsakssoppa och Bjerlerbrasa i Hopfgarten.

Dom pratar varken tyska eller italienska här.
Dom pratar ett underligt slags språk, som mest låter tyska men ändå är helt oförståeligt i sitt sjungande över i andra ljud.
Runt byn går en stig, Rundweg St Magdalena, vi tar en promenad innan vi kör norrut mot den pudrade delen av Alperna.
Solen skiner, det är inte lika varmt som gårdagens tjugosex sommargrader men ändå nånstans nära t-shirtväder.
Korna bjällrar i dalen och kyrkan står öppen uppe på åsen.
Vi tänder ett ljus för farfar, och för vårat hemmahus gamla Eina-Britt, och går vidare.
På Pokemonjakt och utsiktsknark.

Jag saknar egentligen ord här.
Men stilla ro på balkongen och charkköpt färsk salsiccia till middag medan våran familj tar in korna för natten slår egentligen det mesta jag gjort i vardagsväg på semester.

Dolomiterna, jag älskar er.

Det var kolmörkt när vi kom hit sent igår kväll.
Mil efter mil från Gardasjön norrut, små slingervägar uppför den sista dalen, tro och tvivel på att vi aldrig nånsin skulle hitta fram.
Och så gryr morgonen, gardinerna dras ifrån och andan tappas.
Vi bor på en bondgård i St Magdalena längst upp i Val Di Fumes, hönorna pickar på nedanför tyrolerbalkongen, fjällkorna bjällrar runt i brantbackarna, morgonsolen faller in över de knallgula lärkträden och Dolomiterna sticker upp som den vackraste fond man kan tänka sej.
En trappa ner har värdfamiljen lagat frukost till oss, ett bord fullt av nybakt bröd, ost, skinka, kaffe, te, frukt, muffins och ägg med de brandgulaste gulorna jag sett i mitt liv, rakt in från de pickande hönorna utanför.
Hugo och Ruben tävlar uppför backen bakom bondgården, Bertil knappar in med lite pappahjälp, och däruppe står vi och gapar än mer över utsikten innan vi vinglar ner igen, bra mycket mindre stadiga på benen än de bjällrande korna.
Fallerhof, St Magdalena, Villnoss.
Om du gillar riktiga ägg och strålande vyer, och tål lite bonnalukt förstås.

Herregud, Gardasjön.
I lilarosa skymningstimme, längst upp på spetsen som staden Sirmione utgör, en stor långsmal pinne rakt ut i sjön.
Vi skulle inte ens hamna här, vi var bara lite hungriga och så körde vi förbi en vägskylt som sa Sirmione och då mindes jag att Lisa Nord Svahn sagt att Sirmione var fint.
Så då svängde vi av för middag.
Och landade i norra Italiens eget lilla paradis.

Från hällregnande västkust flyger vi, över snöiga alptoppar till ett Bergamo i dalande eftermiddagssol.