Etapp tre av Norra Hallands Ungdomsserie vid sjukhuset i Varberg och premiär för ut-i-skogen-och-leta-unge.
Nu var jag inte särskilt nervös, Bertil brukar ta god tid på sej och hade bara varit ute i en timme, men nybörjar-Elof hade vi släppt iväg tjugo minuter innan Bertil, ensam på en gul bana.
Mattias var rädd och arg och irriterad.
-Men du behöver inte vara så orolig, det har inte hänt en enda gång i Sverige att en unge inte återfunnits efter en orienteringstävling, sa jag.
Nä, du säger det, sa Mattias. Men jag följer ALDRIG med på nåt sånthär igen. Det var likadant i Borås i höstas, jag var svinorolig. Jag mår dåligt på riktigt, det är inte kul när du skrattar! Om jag ska med nån mer gång så ska vi sätta airtags på dem.
Så.
Vi skickade ut morfar på skallgång på sista delen av banan, och moster Lisa och kusin Malte på första delen, där de vägvalsletade på bred front.
Men plötsligt kom Bertil och Elof kutande, i spurtstrid längs ängsgräset.
Glada och nöjda, “men vi hittade inte Elofs åtta, så han fick felstämplat!”
Visade sej att bägge hade sprungit till bägges alla kontroller, först hade de letat upp den enes och sen den andres.
Så kan man ju göra.
Om man inte har jättebråttom, och om man vill ge sin pappa blodtryckskänningar.
Så, airtags på ungarna då.
Om vi vill se Mattias på en orienteringstävling igen.