Torsdagskväll i juni.
Solen sänker sej bakom Biskopshagen, Mattias skrubbar måsbajs på kapellet och letar fram fågelskräm-ormen vi glömt lägga ut.
Johan mastar på och Rut och Ruben går runt bland grannarna, knackar dörr och förbereder dem på eventuellt högljudd skolavslutningsfest imorgon.
Vi stannar hos Krille och Maria, hämtar glömd cykel hos Lisa och Fredrik och ser en hel hop ungar komma rullande nedför trädgårdsbacken på ett och samma flak.
Klockan är sent för en vardag.
Men vad gör det när imorgon är den sista dan?

Sista ordentliga skoldagen gjord (idag var det “niornas lunch” och inga lektioner, ungen skulle prompt åka moppe till Väröbacka i vit skjorta och kostymbyxor) och sommarlovet är så nära nu.

Stugvärdsvecka i Lillesjöstugan, trots att träningarna tog sommaruppehåll redan förra veckan.
Tomt på folk och påföljande enkel städning, men den extra resan var ju lätt värd sin vikt i guld när Lillesjön ger oss en sånhär kväll.

Högtidlig examen för masterstudenterna på Naturvetenskapliga fakulteten på Göteborgs universitet.

Pollenluften exploderar i tårar och snor och kvävd ork.
Idag stannar vi i soffan.

Köksträdgård in the making och äppelträdet växer på.

Hamnkväll extra allt.

Vernissage för Big Water, Tori Wrånes utställning på Mjellby konsthall utanför Halmstad.

Glass och loppis på Strömma, mellan skurarna.
Happy nationaldag, Sverige!

Brettesdäga nummer två ut i vuxenheten.

Försommarkväll i uterummet, med ett hänggäng som tidigare idag var utklädda till tjejer allihop (och där enligt uppgift Svante vann, i klackar och allt) men som nu bytt tillbaka till sin vanliga mörkblåvita uniform.
De har länsat fatet med tre satser nygräddade strandkålschips (fantastiskt att de tycker om dem och att det finns tusen till att plocka!) och ska snart ut i den grundskoleavslutande sommaren.
Längtan är stor.

Nästan som kantarell-lycka faktiskt, att ta sin korg, gå ner till stranden och plocka strandkål till middagen.

Åskregn hela dagen lång, men så, till kvällen, äntligen en strimma sol genom gardinerna jag inte vill dra för.
Det är juni nu.
Solsken till läggdags.

Imorgon ska alla niorna klä ut sej som kommen ur valfritt årtionde.
Sjuttiotal, åttiotal, nittiotal, vilket tal de vill.
(Mattias gamla hårdrocksväst kanske kan passa, om vi sätter Ruben på stenhård dansk diet till imorgon.)
På tisdag är det crossdressing som gäller, och på onsdag karaktär.

Den som ändå hade fått vara en fluga på väggen, med kamera, den här veckan på högstadiet.

Det är sista dagen i maj och i Fiskerilokalen har vi björkpyntat och blompyntat och girlangpyntat och ballongpyntat och dukat och lagat mat.
I hamnen utanför sjösätter nya ägare vår allra första båt och åker iväg med den.
Raggarbilar rullar in med sidenklädda finungar och stiliga kostymer på tonårsgängliga kroppar.
Snittar och cider och chips och lekar och dans, och många timmar senare femtio skrålande niondeklassare i allsång, som stänger festen med Stad i ljus.

(Varsågod samt varning för bildrekord i inlägg.)

Lördagmorgon i uterummet.
Mattias är på svensexa och jag och Bertil äter frukost innanför syrendoft och schersminknoppar, en smörgås, ett kokt ägg.
Kolla detta mönstret på skalet mamma! Som ett berg! Med en sol! Och moln!
Omsorgsfull skalning, äggtavlan hel, ska nu sparas.

Lilla unge, du är hopp om livet.

Dagens konstrunda:
Tammys keramik i Väröbacka, Johanna Friberg i Näs, Lotta Keyet i Hultahage, Kollijox på Traneberg, Jenny Deimer på Skansgatan och sist Ana Carolina Fleming och stora samlingsutställningen i Hamnmagasinet.
Jag hade hopp om två till, men tid att passa gjorde att Anita Johansson fick stryka på foten pga långt och Lisa Burenius pga varit där förut.
Och tricket?
Det är att vänta till dagen efter Kristihimmelsfärd om du inte vill trängas med tusen.

Etapp tre av Norra Hallands Ungdomsserie vid sjukhuset i Varberg och premiär för ut-i-skogen-och-leta-unge.
Nu var jag inte särskilt nervös, Bertil brukar ta god tid på sej och hade bara varit ute i en timme, men nybörjar-Elof hade vi släppt iväg tjugo minuter innan Bertil, ensam på en gul bana.
Mattias var rädd och arg och irriterad.
-Men du behöver inte vara så orolig, det har inte hänt en enda gång i Sverige att en unge inte återfunnits efter en orienteringstävling, sa jag.
Nä, du säger det, sa Mattias. Men jag följer ALDRIG med på nåt sånthär igen. Det var likadant i Borås i höstas, jag var svinorolig. Jag mår dåligt på riktigt, det är inte kul när du skrattar! Om jag ska med nån mer gång så ska vi sätta airtags på dem.

Så.
Vi skickade ut morfar på skallgång på sista delen av banan, och moster Lisa och kusin Malte på första delen, där de vägvalsletade på bred front.
Men plötsligt kom Bertil och Elof kutande, i spurtstrid längs ängsgräset.
Glada och nöjda, “men vi hittade inte Elofs åtta, så han fick felstämplat!”
Visade sej att bägge hade sprungit till bägges alla kontroller, först hade de letat upp den enes och sen den andres.
Så kan man ju göra.
Om man inte har jättebråttom, och om man vill ge sin pappa blodtryckskänningar.

Så, airtags på ungarna då.
Om vi vill se Mattias på en orienteringstävling igen.

Korvgrillning och fotboll med Bertil och hans skolpolare.

-Kom, får jag gosa med en tioåring för allra sista gången, sa jag igår kväll när vi gick och lade oss i båten. Kommer det vara lika gosigt att gosa med en elvaåring tror du?
-Ja, jag tror det kommer vara det, svarade Bertil. Men kanske med LITE vassare skägg.