Vi så att säga passar på.
Hugo skottar bort den nattfallna nysnön, Ruben och Albin försöker åka snowracer nerför vår minimala trädgårdsbacke och jag och Bertil stannar inne där vi har det som bäst, framför brasan med buk.
Mysit.
Vi struntade i skola och förskola och jobb idag.
Vi struntade i allting och åkte pulka istället.
Det är brasa och filt som gäller denna tidiga outsövda morgon.
Brasa och filt, och frukost bredvid eldstaden.
Bertil kryper upp i fåtöljen, drar filten runt sej, lutar sej tillbaka med sin cornflakesskål i knät och säger: Mysit.
Ni har snöstorm i Sverige. Den informationen får vi där vi ligger vid poolen och kramar ur det allra allra sista, att planet som ska flyga oss hem i eftermiddag inte ens lämnat Landvetter ännu, eftersom det kommit så mycket snö.
Nä, jag längtar inte direkt hem. Jag vill stanna här, bland splashland och värme och spa.
En varm dag. En stillastående dag. Det är jättehett. Blåser ingenting. Jag vill ju gärna inte svära i kyrkan här, men jag hade gärna hittat på nånting. Snorklat i havet kanske. Men barnen vill inte det, de vill bara ligga och bada i poolen. Dom är lite små för snorkling. Än.
Solen stiger bakom palmerna ovan ökenhorisonten. Vattenspridarna sprinklar över gräset och jag sitter ensam på terassen, det har jag gjort sen solen gick upp.
Annars? Näråsåatte, synd att klaga. Vi hänger här. Badar. Solar. Äter. Dricker. Yogar. Kastar pil. Spelar kort. Bertil försvinner iväg på kockmösseäventyr med Haitham. Ungarna vill inte vara med på minidiscot, bara titta på. Det är musikquiztävling på terassen klockan nio, jag och Maria ställer upp.
Jag och Maria tar varsin drink på terassen medan de andra spelar pingis och fotbollsspel inne i spelhallen. Vi väntar på bussen ner till havet.
Sen det ryska charterplanet kraschade i Sinaiöknen i höstas har Putin ställt in alla flyg och inte en ryss kommer längre till Egypten.
Knappt nån annan heller. Det är glest mellan soldyrkarna.
Lite som att komma till Skara Sommarland den allra varmaste dagen i juli, och till sin förvåning vara helt ensam i varenda vattenrutschkana.
Marklyft i blå timme, upp i luften och ner över Europa, Donau och Budapest, Samos och Lesbos och dödens kust med gummibåtar, och häruppe sitter jag och glor som den rika västerlänning jag är, förmögen att visa mitt lila pass och därmed kunna åka vart jag vill i hela världen, just idag över Medelhavet och in över Nordafrikas ökenlandskust, den bördigt gröna Nildalen och sen Rödahavskusten, med Sinais bergstoppar i horisonten.
Vår planerade frukost inne på Kurorten blev en hemmafrukost här istället, innanför snötyngda fönster och med smoothie, skummjölkste och vaktelägg. Väl så fint!