Kväll på Malemes Old Street, vi hänger där solens sista stålar kommer åt och har inte så många planer mer än just det.

I början av nittonhundratalet upptäcktes Late Minoan Tholos Tomb, en antik grekisk tempelgrav som dateras tillbaka till den sena minoiska eran, ungefär 14:e till 13:e århundradet före Kristus.
Svinlängesen.
(På riktigt, ungefär här slutade istiden i Sverige och de allra första stenåldersmänniskorna satte bo.)
Sen kom andra världskriget och fallskärmsjägarna, en bomb slog rakt ner i tempelgraven och pajade taket och gravens bakdel.
Vi har inte sett The Mummy på ett tag, så vi gick in.

På morgonen den 20 maj 1941 landade de tyska fallskärmsjägarna på Malemes sluttningar.
Andra världskriget brann i Europa, Nazityskland stred mot grekiska styrkor och de allierade (som var Storbritannien, Australien och Nya Zeeland) och efter bara en dag led tyskarna stora förluster.
Det här var första gången tyska styrkor mötte massivt motstånd från civilbefolkningen.
Följande dag gjorde ett missförstånd av de allierades befälhavare att tyskarna lyckades ta Malemes lilla flygplats, och med det vände deras underläge till överläge.
Efter tio dagars stridande lyckades tyskarna överväldiga försvararna och stod till slut med en pyrrhusseger.
Pyrrhusseger. En seger, men till större kostnad än vinst.
Hitler förbjöd ytterligare storskaliga luftlandsättningsoperationer efter Slaget vid Kreta, det första slag där fallskärmsjägare användes i större skala.

4465 tyska soldater vilar på tyska krigskyrkogården i Maleme.
Under hela andra världskriget dog 50 miljoner människor.

Så många gravstenar.
Så många namn.
Så många födelsedatum, samma datum för död, allihop.
Mellan Erich Beier (1921-1941) och August Gräff (1919-1941) en lika stor sten, men med inskriptionen:
”I denna gemensamma grav vilar 193 tyska fallna”.
Så många fragment av kroppar, alla under samma lilla sten.
Nästa skylt:
”Tack till de soldater som i vattnen runt Kreta förlorade sina liv och i havet fann en grav”.
Alla som försvann och inte fick någon gravplats alls.

20 maj 2001, exakt sextio år efter att fallskärmsjägarna invaderade Kreta, möttes överlevare från de stridande nationerna Grekland, Storbritannien, Australien, Nya Zeeland och Tyskland här på Malemes krigskyrkogård för att skaka hand för fortsatt fred och försoning.

Må det aldrig hända igen.

På promenad i Maleme hills.

Våran grill.
Fem oliver av fem möjliga.

We don’t see you in the bar in the evenings? frågar bartendern retoriskt.
Nä. Ni gör ju inte det.
Såhär går det till:
Vi går upp och äter frukost, sen ligger vi vid poolen och läser i några timmar, pratar hello-hello med papegojorna och tar det lugnt. Sen hittar vi på nånting utflyktigt eller upptäckigt tills solen går ner klockan åtta och då tar vi varsin dusch och lägger oss sen i sängen och läser tills ögonen går i kors. Brukar ske vid nio-tio-tiden. Sen går vi upp igen vid sju-åtta och är på det igen.
Så jobbar vi.

Baloslagunen, bergsklättringen och solen som till slut vågade sej fram att värma.

“Make sure your feet are well dressed!” säger kvinnan till oss medan hon berättar om den lilla ön Imeri Gramvousa som vi är på väg ut till, och den bergiga klättringen upp till det venetianska fortet på toppen av ön, 137 meter över havet.
Vi kikar ner på våra flipflops och tänker att man lär så länge man lever, nån klättring var det ingen som nämnde när de föreslog Gramvousa till utflykt åt oss.
Men skam den som ger sej, och snart står vi flåsande där uppe och tittar ut över den lilla arkipelagen på Kretas allra nordvästraste hörn.
Det rostiga gamla vraket nere vid stranden.
Fortruinerna.
Alla fräsiga små blommor.
På Imeri Gramvousa finns det tre växter som är endemiska, stod det på en tavla på båten.
Finns bara där i hela världen.
På just den här ön.
En vildlök, någon kamomill.
Mobiltäckningen är obefintlig, bildgoogla går inte.
Jag tar bilder på nästan varenda liten blomma jag ser, omutifall att just den sen skulle visa sej vara den där endemiska lilla rackaren.
Resterna av en grekisk flagga vajar däruppe.
Vi klättrar ner igen.
Balanserar på lava nere vid stranden, kollar in vraket up close.
Det blåser kalla vindar, molntäcket vill inte låta sej luckras upp.
En kylslagen dag till havs, och mina obefintligt tränade vader lär protestera utmattat högljutt imorgon.
Well.
Imorgon är en annan dag.

Svärdfisk och prosecco medan solen går ner bakom Rodopou-halvön och färgar Lefka Ori, de snötäckta vita bergen, rosa i skymningen.
Det går att ha det sämre än såhär.

Maleme, två mil väster om Chania.
En sömnig liten by.
Inga nattklubbar, inga inkastare, inte en badleksaksaffär eller solglasögonsförsäljare så långt ögat når.
Bara en mack, en veterinär, en grill, en affär, en kyrka.
Ett fiskspa. En skola. En fotbollsplan.
En tysk krigskyrkogård från andra världskriget, då fallskärmshoppare från Tyskland invaderade Kreta just i Maleme och vann en förödande Pyrrhusseger.
En strand, full av runda stenar och därav mindre poppis än sandstranden en mil österut.

Untz-untz-älskande nattsuddares mardröm, den här byn.
Vårt hem den närmaste veckan.
Fantastiskt.

En morgon under sol.

Nu tar jag och den här Hello Kitty-kvinnan våra omsorgsfullt packade femkilos handbagage (sådana kan krävas för att hitta sistaminutenresor för trettonhundra spänn) och drar till Kreta en vecka.
Tjipp!

Du ska få ett 
panoramafönster
i barnbidrag.
Stjärnhimlen ska vara
din vardagsrumstapet
och Mozart ska skriva musiken.

Du ska får ett hem
som älskar dig.
Du ska få ett sinne
för humor.
Och Strindbergs 
samlade verk.

Och alla mina barnbarn.

Min present till dig
är att du ska tala många
språk och tåla all
slags väderlek.

Du ska få god
markkontakt och
svindlande takhöjd
med stuckaturer.
Du ska få ett liv som
förlåter dig allt.

Klar i tanken ska du vara.
Och stark i känslan.
Du ska få ha roligt.
Allt detta står i
hemförsäkringen.
Du ska få vara ifred.

Mitt underhållsbidrag
till dig är att du aldrig
någonsin kommer att
sluta hoppas.
Du ska få ett modigt hjärta.
Och ett dristigt intellekt.

Och ett gott omdöme.

Den du litar på
släpper inte din hand.
Min julklapp till dig
är att om du faller
så ska medmänniskorna
glädjas åt att
få ta emot dig.

Ett vänligt leende
ska gå genom 
hela din resa.
En frisedel ska jag
sända från
min ensamhet.
Du ska inte få
ärva någonting 
alls av mig.
Men du ska få
alla pengarna.

Kristina Lugn, 2003.

…och sommarkvällskänslan är total.

Fredagslunch på Getterön.
”Pratar dom svenska på den här ön, mamma?”

Tokblommande körsbärs- och plommonträd, tjugofem grader i skuggan och regn på ingång imorgon.

Dör på finheten den här kav lugna kvällen.

Stilla kväll på fyrenstranden.

Inte annandag midsommar.

Så blev det påskakväll och påskabrasa.