Svartsteninga Salinasstranden, med salttillverkningsbassänger bakom och dånande Atlantvågor på inkommande.
Storpojkarna hukar kvar i bilen, småpojkarna silar sten, och längst ner vid vattenkanten rullar vågorna in över dom som leker för nära naturens urkrafter.
Vi äter lunch på Chaco Burger i Playa Blanca, fascineras av vulkanlandskapets skiftande flammiga färger och tar en liten promenad till den gröna lagunen i El Golfo (tillsammans med resten av Kanarieöarnas samlade turistflock, El Golfo nämns i samtliga guideböcker och turistbussarna trängs tätt).
Det kostar lika mycket att hyra bil en hel vecka, som det kostar att ta transferbuss t/r för fem personer mellan flygplatsen och hotellet.
Just sayin.

Karga trädlösa landskap och sandljusa tjugogradiga stränder.
Fuerteventura bakom klipporna, Museo Atlantico osynligt på havsbotten utanför (utan dykcertifikat kan varken vi eller ungarna se denna helt enormt häftiga skulpturpark på havets botten) och flera timmars sol-och-bad-njut innan mörkmolnen drog in och vi gick upp och fikade på bergskammen istället.

Innan byn vaknar.
Tidig promenad med det morgonpigga av mina barn.

Det är februari.
Skrapa rutor, skotta snö, undvika härjande smittor.
Eller så snubblar man över en restresa.
¡Hola Lanzarote!

…jag är hellre här.

Solsnö med ett litet uns av porl.

Den här killen trampade genom isen på dammen idag.
Genomblöt och dystinkande, ombytt, upptinande.
Tvättmaskinen går och lågorna dansar.
Vi läser Häxan och Lejonet, dricker te och innan läggdags blir det kanske ett avsnitt till av Fråga Lund.
Han vill ha ett avsnitt Fråga Lund varje kväll innan han somnar.

Allt jag behöver har jag omkring mej hela tiden.

Jag tar tillbaka allt jag sa om svårnavigerat och krångligt och manualskräck, det här är jätteroligt!

Här bor vi.
Och ikväll är här vackert, knarrigt och tyst.

Min rygg la av först, sen Bertils, och sist Mattias.

Pulkatime.

Snö!
Och under den, på dammen: Is!

Den här veckans grymmeförkylning turade oss om i däck.
Men att ungens bästa syssla är att leka doktor… ja. Det kunde varit värre.

En storebror hos mamma, en storebror hos Nellie och en pappa hos Frallan.
Då hänger jag och den här framför brasan och tittar på riktigt hantverk, filmer från långt innan digitaliseringen gav oss animation.
Lillefot i Landet Längesen.

Ett bättre nyårslöfte:
Låt bli att ta bilen till förskolan på morgonen.
En timmes promenad som start på dagen gör inomhus kontorsdagar med bokföring, bildbehandling, manualplugg (uäää) och fakturering mycket uthärdligare.
Några regniga dagar har latmasken tagit över, men annars traskar vi ut.
Idag, 7,8 vackra vindstilla minusgrader och inte en enda handledskrampande ruta att skrapa.
Gott så!

Två.
Tolv.
Tjugotvå.
Trettiotvå.
Och fyrtiotvå.

Plötslig snö och drivig resa till Göteborg.
Porträtt på Geovetarcentrums innebro och sedan läskigt spårig hemväg igen.
Att välja mellan att ligga bakom en brunsnösprutande lastbil i sextiofem kilometer i timmen, eller gå ut i omkörningsfilens sliriga blötsnö och med livet som insats (och blinkande halklampa på instrumentbrädan) köra om i blindo medan slaskskurarna fortfarande far upp från lastbilsdäcken, det var dagens huvudbry.
Jag hämtade Bertil en timma tidigt från förskolan, ändå var allt vitt redan borta igen.
Inte en pytteliten snögubbe att vi fick ens.
Snön låg tung några timmar på glastaket till Geovetarcentrum.
Men jag fick åtminstone en god lunch med Linnéa på Gao’s Sushi på Wavrinskys plats därutanför.

Min tanke var att flyga precis utanför fyren, lågt och snyggt med fyren i fokus, exakt när solens strålar letar sej över horisonten.
Men si, det gick inte. Pip och larm om för starka vindar, land immediately, blinkade displayen.
Det blev iallafall en morgonpromenad i frosten, innan helgfrukosten dukades fram därhemma åt fyra rufsiga pojkar och två kylslagna föräldrar.

Jag kommer bli en sån som ligger i sängen på kvällen och kollar vindprognoser på danska sjörapporten.