Vi tog bussen in till stan jag och Ruben, till julklappspengshandling, knäckklubbefika och motvillig klippning.
I snart ett år har jag velat dra honom till frisören, i snart ett år har han tvärvägrat av någon anledning (som kan tänkas stavas grupptryck eftersom halva hans klass har samma frisyr) och i snart ett år har han sagt att han visst går med på att klippa sej.
Efter jul.

-Du är min världens bästa kompis Bertil.
-Du är MIN världens bästa kompis Sigge.

Frukostbjudning med kompisar, nybakade dinkelfrallor och Van Morrison.

Boxing day, Liverpoolmatch på teven, golvligt varv på varv i flexitraxen och så bryggarbrödernas ölprovning.

Solljus, kanonhistoria och livsandar.

Lite förvånat, och mycket glatt, svarade jag när Ulla ringde upp mej på videochatt.
-Vad är detta? sa Ulla. -Jag trodde jag gick in på din blogg?

Välbehövlig skogspaus med pappasläkten innan eftermiddagen dimmrade bort i långtupplur i soffan medan flodhästar badade i havet i naturprogram på teven ackompanjerat av nyfådd flexitraxbana som kördes runt runt runt runt runt.

…som vi kallar bella notte.

Grillat och bingo.
Det är sen gammalt.

Snö och eld och grillträff i skogen på dan före dopparedan.

Eskil Ek och Lussan Silverhielm tillsammans igen i årets fina julkalender, och fjärde ljuset tänt.
Alla dessa före-jul-lediga dagar, jag älskar dom.

Jaja. Lite såhär i efterhand var det ju ändå mysigt.

Lagom till jul, har Spökolo flyttat in hos oss.
Spökolo är ett litet spöke som pappan ritade på ett litet papper åt Bertil, helt ovetande om att Spökolo sedan skulle bli, ja, som en i familjen.
Idag är det Spökolos födelsedag säger Bertil, och Bertil har köpt en födelsedagspresent åt Spökolo.
Han fick välja vad han ville, och han valde en liten glasgran med kulor. Den fulaste jag sett, men den och bara den var vad Bertil (eller ja, Spökolo då) ville ha.
Titta mamma! sa han när vi gick ut ur affären. Titta vad den är BAUTAFIN!
Så nu står Spökolos glasgran på spiselkransen och sprider, eh, julstämning.

Vid läggdags igår frågade Bertil:
-När ska vi få en bebis?
-Oj, nej, vi ska inte få nån bebis. Mamma... vill inte det.
-Men JAG har ju två kulor! I min PÅNG! I min snopp!
-Eh... jaa, det har du ju. Visste du att bebisarna kommer därifrån?
-Ja, och sen kommer dom från pången in i mamman. Det har Alva berättat för mej.

Jag har några svaga sidor.
En av mina extrasvaga är mitt totala ointresse för manualer.
Jag kan inte läsa manualer. De är som grekiska för mej. Eller som integralmatematik på gymnasiet.
Så länge jag inte har ett specifikt intresse är såväl manualer som matematiska frågeställningar något som dansar in i ena örat och sen direkt dansar ut ur det andra medan min hjärna tänker på andra, roligare saker.
Jag hatar när mina kameror går sönder och modellen jag har inte längre tillverkas. Det betyder nämligen att jag måste byta upp mej, vilket i sin tur innebär att jag måste läsa en manual.
Det här, och bara det, har gjort att jag aldrig velat köpa en drönare.
Medan alla mina kollegor glatt och nyfiket kutat iväg och köpt drönare medan det ännu till och med var förbjudet att köra drönare utan askrångliga tillstånd, har jag suttit hemma och tänkt att drönare, det är då inget för mej.
Det tänkte jag till och med imorse.
Sen åkte jag på ett jobb i Göteborg, porträtt av en kartforskare som använder drönaren i sin forskning för att fotografera naturen och göra 3D-modeller av densamma, och därifrån åkte jag sen direkt till drönarhandlaren och köpte mej en egen.
Impulshandling delux.

Såatte. Nu har jag ett litet delikat problem framför mej.

Två styck födelsedagsfiranden, lite ungefärlighetsmatematik, parjobbande i tärningskastad slumpsaga på svenskan, NO med cykel och flygplansritning och stilla lyssning på radions julkalender.
Samt danspauser, korvstroganofflunch och en hel massa rastliga snöbyggen av det lilla nyfallna ihopskrapet till vitt tunntäcke som natten gett.
En dag i trean för mamman, Ruben och hans klass.
Insikt i det fina med utbildade pedagoger när en själv står handfallen inför avsaknad av rätt nivå av förklaringar.
Det intressanta i att vara fluga-på-väggen när fröken går runt hörnet och ögontjänare släpper loss.
Och above all: Ödmjukheten inför vad dessa fantastiska lärare gör, som varje dag ställer sej upp och lugnt och stilla handskas med alla typer av elever.

En smula tidigt måhända, men det här med gamla regler om när granen ska sättas in och inte tänker vi högaktningsfullt skita i eftersom det är före jul det är som mysigast.

…samt lite lerduveletning. Extra roligt eftersom Ruben fram till vid frukost imorse trodde att en lerduva var en riktig fågel. Det var lite i samma veva som han förklarade för sin trogne Brynässupporter till far att han “föddes indian” och vill åka till Scandinavium och heja på Frölunda.

Ni bara instagrammar era gnistervita vinterland och sakta singlande snöfall.
Här nere går vi ut i trädgården, leker lite kurragömma och tar loss den enda vinter vi får här på västkustens grå;
ett tunt lock av is överst i den vattenfyllda hinken vid komposten.