Fjärde advent

Eskil Ek och Lussan Silverhielm tillsammans igen i årets fina julkalender, och fjärde ljuset tänt.
Alla dessa före-jul-lediga dagar, jag älskar dom.

Spökolo och glasgranen

Lagom till jul, har Spökolo flyttat in hos oss.
Spökolo är ett litet spöke som pappan ritade på ett litet papper åt Bertil, helt ovetande om att Spökolo sedan skulle bli, ja, som en i familjen.
Idag är det Spökolos födelsedag säger Bertil, och Bertil har köpt en födelsedagspresent åt Spökolo.
Han fick välja vad han ville, och han valde en liten glasgran med kulor. Den fulaste jag sett, men den och bara den var vad Bertil (eller ja, Spökolo då) ville ha.
Titta mamma! sa han när vi gick ut ur affären. Titta vad den är BAUTAFIN!
Så nu står Spökolos glasgran på spiselkransen och sprider, eh, julstämning.

Vid läggdags igår frågade Bertil:
-När ska vi få en bebis?
-Oj, nej, vi ska inte få nån bebis. Mamma... vill inte det.
-Men JAG har ju två kulor! I min PÅNG! I min snopp!
-Eh... jaa, det har du ju. Visste du att bebisarna kommer därifrån?
-Ja, och sen kommer dom från pången in i mamman. Det har Alva berättat för mej.

Drönarinfall

Jag har några svaga sidor.
En av mina extrasvaga är mitt totala ointresse för manualer.
Jag kan inte läsa manualer. De är som grekiska för mej. Eller som integralmatematik på gymnasiet.
Så länge jag inte har ett specifikt intresse är såväl manualer som matematiska frågeställningar något som dansar in i ena örat och sen direkt dansar ut ur det andra medan min hjärna tänker på andra, roligare saker.
Jag hatar när mina kameror går sönder och modellen jag har inte längre tillverkas. Det betyder nämligen att jag måste byta upp mej, vilket i sin tur innebär att jag måste läsa en manual.
Det här, och bara det, har gjort att jag aldrig velat köpa en drönare.
Medan alla mina kollegor glatt och nyfiket kutat iväg och köpt drönare medan det ännu till och med var förbjudet att köra drönare utan askrångliga tillstånd, har jag suttit hemma och tänkt att drönare, det är då inget för mej.
Det tänkte jag till och med imorse.
Sen åkte jag på ett jobb i Göteborg, porträtt av en kartforskare som använder drönaren i sin forskning för att fotografera naturen och göra 3D-modeller av densamma, och därifrån åkte jag sen direkt till drönarhandlaren och köpte mej en egen.
Impulshandling delux.

Såatte. Nu har jag ett litet delikat problem framför mej.

En dag i trean

Två styck födelsedagsfiranden, lite ungefärlighetsmatematik, parjobbande i tärningskastad slumpsaga på svenskan, NO med cykel och flygplansritning och stilla lyssning på radions julkalender.
Samt danspauser, korvstroganofflunch och en hel massa rastliga snöbyggen av det lilla nyfallna ihopskrapet till vitt tunntäcke som natten gett.
En dag i trean för mamman, Ruben och hans klass.
Insikt i det fina med utbildade pedagoger när en själv står handfallen inför avsaknad av rätt nivå av förklaringar.
Det intressanta i att vara fluga-på-väggen när fröken går runt hörnet och ögontjänare släpper loss.
Och above all: Ödmjukheten inför vad dessa fantastiska lärare gör, som varje dag ställer sej upp och lugnt och stilla handskas med alla typer av elever.

Granhuggning

…samt lite lerduveletning. Extra roligt eftersom Ruben fram till vid frukost imorse trodde att en lerduva var en riktig fågel. Det var lite i samma veva som han förklarade för sin trogne Brynässupporter till far att han “föddes indian” och vill åka till Scandinavium och heja på Frölunda.

Isvinter

Ni bara instagrammar era gnistervita vinterland och sakta singlande snöfall.
Här nere går vi ut i trädgården, leker lite kurragömma och tar loss den enda vinter vi får här på västkustens grå;
ett tunt lock av is överst i den vattenfyllda hinken vid komposten.

Rubens födelsedag

Sovmorgon med skinkmacka och varm choklad, ackompanjerat av böcker och ett års efterlängtat X-box guld.
Sen: Fortnite och Fortnite och Fortnite och en sällsamt sprakande tårta.
Och i slutet av den sena kvällens uppesittartittande på Avengers Infinity War ljöd alarmet vi satt på 23:41, för att Ruben för första gången i livet skulle få vara vaken på sin egen födelsestund.
Nitton minuters riktig födelsedag.
Nio år sen den där natten, då jag kämpat med värkar i ett helt dygn, då den första snön föll och då han till slut kom ut, lille skrynkelskrikarn med brottarrynka i pannan.

Luciakikare

Det blir inte alltid riktigt som man tänkt sej, tänker jag där jag står i kvällskylan på skolgården bredvid en påpälsad febertuss (som nu fått penicillin mot vad som visade sej vara halsfluss) och ser hur hans klasskamrater tågar in i matsalen två och två bredvid varann.
Lucior, tärnor, pepparkakor och nissar.
Ett vackert tåg, men med en liten nisse kort.
Nissen ler in mot värmen, lägger örat mot rutan och hör litelitegrann av Tipptapp.
Sen tar han min hand och så går vi hemåt igen, mot filt, brasa och äventyrsfilm till öde ö.
Det blir inte alltid riktigt som man tänkt sej, men det kan bli ganska bra ändå.

Mördarens Apa

Jag har bävat för den här dagen.
Någon gång måste den ju komma, men jag ville helst aldrig att det skulle ske.
Dagen då jag och Ruben läst ut Mördarens Apa.
Nu är det slut.
Inga mer kvällar i soffan med Chiefen och Sally Jones.
Inga mer detaljerade maskinrumsbeskrivningar och strapatsfyllda båtfärder till Afrika och Indien.
Inga mer sorgliga fadosånger av Ana, nynnandes i bakhuvudet, inget mer dragspelssnickeri hos Signor Fidardo.
Ingen mer Maharadja av Bhapur.
Ingen mer jakt på Alphonse Morro.
Jag kommer sakna ihjäl mej, ingen annan bok kommer någonsin kunna segla in och putta denna av tronen.

Men jag har en unge till.
Och han blir väl också åtta år nån gång.

Måndagsvabb

Feber pendlar, Monsterfamilj hyrs, flaggor målas, mormortårta äts.
Eller, tårtan är det bara jag som rör.
Ruben ligger mest under en filt och värmer händerna med nykokta ägg.

Veckoslut

Vi flög hem från Litauen.
Snön försvann.
I onsdags gick jag ner till hamnen med Lisa och Sofia och badade bastu med övriga tanter i byn, fem dopp i havet.
Så tog jag bussen in till stan och gick på bio med Lisa kvällen därpå, A star is born såg vi, jag kan inte släppa så bra den var.
Hela fredagen lång lyssnade jag på soundtracket.
Ruben fick feber, film hyrdes, glass åts.
Och idag: En enda lång pyjamasdag.

Grūtasparken

Självklart var det Emil som föreslog att vi skulle åka tretton mil bort från Vilnius, ut till en skog där en excentrisk gubbe skapat en skulpturpark av gamla sovjetiska statyer som (efter att Litauen blev självständigt från Ryssland och Sovjetunionen 1990) skulle förstöras, och som excentrikern bad om att få ta hand om istället.
Så vi åkte ända ner till vitryska gränsen, in i dimman, och gick runt i en trolsk skog full av Stalin och Lenin, ackompanjerade av rysk musik från högtalarna på tornen från fånglägren, vilka gubben också samlat in och försökt återskapa.
Tågvagnar. Taggtråd. Gulag.

Alldeles ensamma var vi.
No shit Sherlock.
Taxichauffören såg skeptisk ut och sa att han nog kunde föreslå sisådär tusen bättre platser vi kunde åka till istället.
I know a nice monastery not far from here?

Men Emil, han var lycklig som ett litet barn.

Portobello

Vindruvor och chips i hotellsängen, middag på Kitchen och dart på Portobello, hyperengelsk pub med ingång genom telefonkiosk.
Så var sista kvällen slut.