Och de lenaste stenar jag någonsin känt.

Mitt på dan VILAR vi. Inomhus. För en vecka sen hade jag inte trott på mej.

...bygger vi en borg på stranden.

Grillfisk och pannacotta, gatufestival och Här kommer Pippi Långstrump på scen. Eller: "Pippi, Pippi, Pippi" som de (lite enklare) sjunger på italienska, alla tio ungarna som dansar runt däruppe.
Måne över Elba, med alla sina små byar glittrigt lysande i det skumblå. Jag har inte kommit så långt in i Stål än. Men tillräckligt för att se Elba.

Backafall och stenstrand. Vi går iväg själva en stund, jag och Ruben. Storbarnen behöver pausa, nerver är on top. Det är varmt i vattnet. Och kladdigt överallt. Saltkladdigt, solkrämskladdigt, svettkladdigt. Det finns en liten kobbe en bit ut, vi simmar ut till den. Klättrar upp. Leker att den är Mount Everest. Hoppar i igen. Ser Mattias, Hugo och Bertil komma nedför stigen. Simmar in. Slås mot klippor. Hittar snäckor. Hittar EREMITKRÄFTOR i snäckorna. Kastar macka. Simmar ut till kobben igen. Gör bomben. Ser solen sjunka. Har det oförskämt bra, trots kladd.

Borgen, hamnen, utsikten mot Elba. De fina människornas Elba. Tvåtusen spänn ska dom ha för att vi fem och bilen tar färjan över. Elvahundra utan bil. Vi struntar i det. Äter lite glass istället. Alldeles jättemycket glass faktiskt. Och frukt. Frukt är godis, tycker alla våra barn. Man ba: NÄ du FÅR ingen gurka innan du ätit upp den här CHOKLADBOLLEN. Skoja. Fast det hade kunnat vara sant, om dom haft en gurka och en chokladboll att välja på, våra barn. Tanten i fruktaffären pladdrar på unstoppable italienska. Frågar sen: German? och vi ba: Sweden, och hon ba: Switzerland? och vi ba: Ibrahimovic, och hon ba: SIIIII.

En kritvit Medelhavsstrand mittemellan Pisa och Piombino, med fin sand, alldeles ljus och blek och, ja, karibisk.
En bit bort över gräset; en bakpulverfabrik.
Ur bakpulverfabriken; restprodukter.
Vi badar på en kritvit strand färgad av bakpulver.

Jo, det lutade. Rätt rejält. Där var en miljard turister. Och nästan fyrtio grader hett.
Det där tornet som jag känt till sen jag var pytteliten och satt hemma i Veddige och spelade rödlampespelet där man skulle para ihop sevärdhet med plats, det var... inte jättehäftigt.

Kväll på strandpromenaden. Temperaturen har krupit ner till behagliga trettioen grader. Vi klättrar nedför trapporna till klippstranden. Samlar randiga stenar, prickiga stenar, platta stenar och stenar som ser ut som Ahlgrens bilar. Elba lyser blå i horisonten. Elba som Anna och Francesca längtar till, i romanen Stål som jag börjat läsa nu. Det var Krille som sa. Ska ni till Piombino? Har du läst Stål? Inte? Kom, jag har den hemma! Så nu gör jag det. Uppe i bergen hann jag inte. Nu: Sjutton sidor and counting.

Seggiano, Castel del Piano, Grosseto och så motorvägen till Piombino och Mar Tirreno. Lite svalare kustluft och havsbris? Eh, nä. Trettiofem grader här med. Och alldeles vindstilla. Vi håller oss inne i våran hyrlägenhet (tack airbnb!) de allra varmaste timmarna och målar målarbok och spelar kort. Plötsligt fattar jag grejen med siesta. Mattias var vansinnig häromdagen när han inte någonstans kunde uppbringa en coca-cola mellan klockan ett och halv fem. Nu är han lite mer... förstående.

...och på återseende! Iallafall dem, kanske kanske huset också.

Vissa ställen kommer en sakna mer än andra.

Så kramar vi ur det sista av poolen och börjar packa ihop gula och röda rum.

Lägg dej på rygg vid poolen och titta på tusen miljarder stjärnor i sommarnatten. Hela stora vackra Vintergatan. Barnen sover, kvällen är ljum, semestern är här och nu.

Alla våra soliga små (och stora) TenutaLaSilvabarn i trädgården. Strax innan eftermiddagens regnväder brakade loss. Och vi bakade pizza i sann "Mitt sommarkök i Toscana"-style.

Alla vill väl svalka sej i hettan, eller hur? Fast det här med att plötsligt ha en simmande groda framför näsan i poolen, det var lite läbbigare än jag kunde ha trott.

Pannkakor med nutella, jordgubbar, körsbär och banan! Är det födelsedagslunch så är det!

Hurra hurra för Rut idag på sexårsdagen! Med telefonsamtal ända från Sverige och allt.

När regnet drar in fram emot eftermiddagen, piskar det i backen. Rensar luften. Sänker temperaturen tio grader i ett slag. Inte för att själva temperatursänkningen kyler, direkt. Från trettiofem till tjugofem. Och inte för att man inte kan bada i poolen ändå. Varifrån skvättet kommer spelar ju ingen kvitta. Men när blixtarna slår och åskmullret dånar över dalen, då kliver vi upp. Och andas. Sitter på verandan och tittar på blixtarna. Väder alltså. Sicken grej.